Bästa 2024 Böcker
Sven-Olov Wallenstein
Sigrid Schottenius Cullhed
Filomelas förvandlingar: Myten om det outsägliga
Ellerströms 2024
Filomelas förvandlingar är en sådan bok som de flesta svenska humanister skulle vilja skriva: trots all sin polyglotta lärdom utan pedanteri, fantasifull i sina kopplingar mellan historia och nutid utan att förfalla till lösa associationer. Utgångspunkten är myten om prinsessan Filomela som våldtas av kung Tereus, får sin tunga avskuren och fängslas i en hydda, men ändå avslöjar vad som hänt genom invävda tecken i det tyg som skickas till hennes syster Prokne, varpå de två utkräver en gruvlig hämnd genom att döda systerns och Tereus son Itys och servera hans kött som måltid till fadern. Då han förstår vad hans måltid består av hindras han från att döda de två hämnerskorna genom att alla tre förvandlas till fåglar.
Den antika myten, med sina gruvliga detaljer – våldtäkt, stympning, mord, kannibalism – blir för Cullhed Schotttenius likt ett prisma i vilket både förhistorier (den nittonde sången i Odyssén är kanske den tidigaste varianten, om än sannolikt inte ursprunget) och efterföljande variationer bryts: från Sofokles till Ovidius, vars version är den mest kända, blir Filomelas förvandling till en serie, en myt om transformation som själv existerar i form av sina transformationer, som vore den en myt som visar oss mytens egen logik, men också den brutalitet som de flesta sådana berättelser har som sin förutsättning. Våldet och dess komplement, tystandet och tystnaden som ändå kommer till uttryck i vävens insmugna tecken – spelet mellan fas (det lämpliga och påbjudna, som också har med tal att göra, vilket är just vad Filomela berövas) och nefas (överträdelsen, det skamliga), som Schottenus Cullhed frilägger i Ovidius version av myten – fortplantar sig genom litteraturen och boken visar hur tankefiguren i otaliga variationer sträcker sig långt in i vår tid.
Douglas Feuk
Livslång rörelse: En essä om Ola Billgrens konstnärskap
Ellerströms 2024
Ola Billgrens verk är fullt av metamorfoser och omkastningar, från de tidiga årens senmoderna influenser via fotorealism fram till de romantiska landskapen och utforskandet av monokromen. Douglas Feuks studie följer denna utveckling med grund i en livslång vänskap och en omfattande korrespondens, men det är målningarna själva som står i centrum, deras sätt att inkapsla och gestalta tid, minne och historia, samtidigt som hans fråga är vad de kan säga oss i dag, inte konsthistoriska klassifikationer.
Från barndomens religiösa bildvärld, som utgör ett relativt outforskat område via den följande motivkretsen hämtad från artonhundratalets litterära bohemeri och ett kort nonfigurativt mellanspel leder oss Feuk fram till den fotorealistiska fasen, som möjligen är vad de flesta associerar med konstnären. Billgren lånar motiv från film, massmedier och den nya franska romanen, inte minst Robbe-Grillets teknik för att låta oss följa psykologiska förlopp via beskrivningar av tingens yttre, och Feuk visar i många slående analyser av Billgrens interiörer, stillebenliknande kompositioner och bortvända gestalter hur ett rum för människan så småningom tar form, i vilket det gåtfulla inte försvinner, utan laddas med en än starkare närvaro. I de senare faserna vi hans Cityscapes och monokroma bilder, som även de för Feuk kan tydas som inre tillstånd: återkomst, hemkomst, ett sätt att finna ett fäste i tiden, både den egna och den som genomströmmar bilderna och låter de tala till oss bortom det privata. Feuks studie ger oss på så sätt en tråd genom den labyrint som är ett av den svenska efterkrigstidens mest betydande konstnärskap.
Se recension här.
Jacques Derrida
Du même à l’autre: Deux cours sur Husserl, 1963
Seuil 2024
Édition établie par Raphaël Authier et Édouard Mehl.
I 1963, året efter sin avhandling Husserl och geometrins ursprung, ger Jacques Derrida två kurser om Husserl på Sorbonne. Den första behandlar förhållandet mellan teologi och fenomenologi, som antyds i slutet av avhandlingen året innan. Den andra gäller den femte av Husserls Cartesianska meditationer och frågan om hur den gemensamma världen tar form i förhållandet till den Andre, ett tema med såväl metafysiska som etiska och politiska implikationer och som skulle återkomma i olika former genom Derridas hela följande verk.
Volymen är del av den serie utgivningar av Derridas tidiga föreläsningar som inleddes med Penser, c’est dire non (2022, se recension här) och ger en fördjupad bild av det arbete med fenomenologiska traditionen från Hegel, Husserl och Heidegger som senare skulle nå sin första kulmen i den stora trilogin från 1967, Rösten och fenomenet, De la grammatologie och L’écriture et la différence, där det omfattande projektet att dekonstruera närvarons metafysik från Platon och framåt lanseras på bred front. I kurserna fem år tidigare ser vi hur Derrida arbetar sig igenom den husserlska fenomenologins teman, men också ger akt på dess gränser, som inte bara framträder som problem att övervinna, utan lika mycket som en resurs, en källa till tänkande (vilket blir tydligt i alla de senare publicerade texter av Husserl som ännu inte fanns tillgängliga vid tiden för Derridas föreläsningar). Du même à l’autre ger på så sätt en inblick i den franska filosofins utveckling vid en tid då det fenomenologiska arvet började problematiseras både inifrån och utifrån – så skulle den uppmärksamhet på språket som framskymtar i Derridas föreläsningar snart ge upphov till nya frågeställningar, där dekonstruktionen markerar ett uppbrott som samtidigt inbjuder till en omläsning av traditionen i all dess komplexitet.
