Alva Lindholm

Att läsa Sara Ahmeds text ”Orienten, hemma” är att orientera sig mot och med Ahmed, det är ett försök att läsa med Ahmed, såsom Ulrika Dahl skriver i förordet. ”Vilka känslor sätts i rörelse av den bok du nu håller i din hand?”1 Utifrån de perspektiv och spår som verket innehåller är känslorna många, men i detta specifika fall är det framför allt en känsla, vilket springer ur egen texttolkning och erfarenhet. Det handlar om sorg och att förstå vad det är att sörja. För att förstå sorg utforskas i detta fall kroppens orienteringsprocess, vilken Ahmed menar startar ur kroppens ”här” – kroppens eget hem och boning. En process som innebär ett oupphörligt sökande efter stadga, genom kroppens sätt och förmåga att vara utsträckt och responsiv i relation till sin omgivning. Kroppens orienteringsprocess är en rörelse av att finna sin plats, sitt läge och riktningar som Ahmed säger. Det innebär en förbindelse med känslan av desorientering som aldrig helt försvinner. I det specifika fallet med sorg impliceras ett intensivt växlande mellan känslan av stadga och instabilitet i kroppens orienteringsprocess. Att sörja exemplifierar kroppens oupphörliga växlande mellan upplevelsen av att vara orienterad och desorienterad. Ahmeds främsta utgångspunkt är kroppen som sin egen boning; det är också utgångspunkten här, men framför allt är ett dödsbo denna texts utgångspunkt och platsen ur vilken kroppens orienteringsprocess skrivs fram.

I

I denna text tänks världen i rum. Jag betraktar varje kropp och livsberättelse som ett ständigt flyttande in i rum – att leva betyder att hela tiden flytta in. Det gemensamma för varje flytt är att ingen sker smärtfritt utan hinder eller med en rak riktning från början, inte heller med en omedelbar landning. Att flytta in innebär snarare en skiftande upplevelse av det igenkännbara och det främmande; en process av att till slut uppleva det nya hemmet som sitt eget, som en plats där hemkänslan finner ro och landar. En plats där familjens egen doft bäddats in i möblerna. Att flytta in är att orientera sig under desorienteringens vingar, men det är också att inse desorienteringens ofrånkomliga relation till orienteringen. Det är att övervinna desorienteringens övertag, men samtidigt att acceptera dess närvaro som aldrig helt försvinner. En närvaro som påminner om hur varje liv finns i relation till döden, såsom varje ja finns i relation till ett nej.

Det går också att flytta in i gamla rum, det vill säga i redan inflyttade rum, till exempel ett hem som förvandlats till ett dödsbo på grund av att hemmets ägare avlidit. I en sådan förvandlingsprocess framträder desorienteringen som en härskande kraft med makt över individens tillvaro, genom att kroppens kliv in i dödsboet innebär ett kliv in i något främmande. I samma stund välts tidigare föreställningar omkull och relationer testas på nytt, vilket utfaller i ett sökande efter mening utan konkreta svar i förvirringens dunkla landskap, på grund av dödens plötsliga inträde. Den enda försäkran i sökandet efter mening, som åtminstone håller någonting på plats, är att den avlidnes livsberättelse fortfarande skrivs. Särskilt under tömningen av dödsboet när varje objekt betraktas på nytt, och nya berättelser framträder i och med objektens nya uppvaknande. Då uppstår samtal mellan de anhöriga som beror på att ingens livsberättelse skrivs klart, för det hinner aldrig liv, för liv sträcker sig längre än dödens kroppsliga nedbrytande. Det finns ingen för gott avslutad livsbok, inget avslutande kapitel som bryter av livsvågornas skvalpande som fortfarande pågår efter döden. Det är dessa vågor, alla stämningar, samtal och olika sätt att sörja, som gör att de anhöriga förlänger den avlidnes livsberättelse. När ett hem förvandlats till ett dödsbo har döden svept bort hemmets lägen och riktningar. Men några kan bestå, vilket triggar känslan av förvirring och skapar oreda i sorgearbetet. Även då fortsätter den avlidnes livsberättelse att skrivas.

Ingen sorg är eller yttras likadant, men gemensamt för varje sorg är att de anhörigas hem och hemmet som förvandlats till ett dödsbo är förskjutna rum. Det första innebär att de anhörigas hem förskjuts från ett tryggt och varmt hem till ett sörjande hem. Det sker när sorg flyttar in i kropparnas ”här” och således hemmets ”här”. Följt av att varje rum som den sörjande kroppen flyttar in i färgas av sorgen. Det andra hänvisar åt den förskjutning som redan skett i dödsboet, nämligen förskjutningen från hemmets trygga hemkänsla till det främmande dödsboet. Det sker i samma stund som ägaren avlider, något som förvandlar rummet till något främmande redan innan de anhöriga flyttar in. I stunden av att det plötsligt är döden istället för livet som ger objekten mening. Detta skapar krockar och avgrunder i sorgearbetet när en redan sörjande kropp flyttar in i ett redan förskjutet, så att säga sörjande, rum. Dessa avgrunder bidrar till sorgearbetets förvirrande tillstånd, vilket senare kallas mellanlandskapet, som orsakar upplevelsen av att i ena stunden vara säker på något, och i den andra undra och aldrig kunna få svar.

Den här våren gick min morfar bort. Det var när mamma undrade om objektens hemligheter, de som framträdde när morfars objekt betraktades i nytt ljus under tömningen av dödsboet, som detta skrivande började. Objektens hemligheter sken igenom allting tidigare föreställt när hemmets förvandling till ett dödsbo lika mycket förvandlade objekten, i en blandning av nostalgi, saknad och förfrämligande. Men på många sätt en magisk förvandling av objekten, ett nytt uppvaknande, som ibland upplevs ljus och ibland mörk.

II

Att vara orienterad innebär att ha en egen plats och därifrån sin riktning, oavsett åt vilket håll vi vänder oss.2 Det är att veta ”våra lägen” och vad som inte är det, oavsett vad som trycker på och försöker inkräkta. En sådan utgångspunkt kan förklaras som en inre kompass. En dels inre kompass är tydligare riktad än andras och har en tryggare orientering med mer stadga än känslan av instabilitet. Men att orientera sig sträcker sig lika mycket i det utanför, där andra kroppar vistas och riktningar möts.3 Det är att känna av villkor, uppleva trygghet eller otrygghet, förmå tala eller förbli tyst, tillåtas tala eller tvingas till tystnad. Det är olika sätt och konsekvenser av att kroppen relaterar till sin omgivning, något som gör avtryck i den som ett resultat av lägen och riktningar, men också på den som ett avtryck på huden, till exempel ett sår eller gåshud från kyla.

Maurice Merleau-Ponty beskrev kroppen som ett ”här”, vilket Ahmed förstår som kroppens egen boning.4 Kroppen som sin egen boning är en fast utgångspunkt, likt den inre kompassen, vilket varje orienteringsprocess börjar från. Rörelsen börjar där, men stannar inte kvar. Återigen beror det på kroppens sätt att ständigt relatera till sin omgivning i sökandet efter lägen och riktningar, samtidigt som denna rörelse kräver ett bestämt läge, en utgångspunkt, från början. Kroppen som sin egen boning innebär också en materiell boning; den som består av kött och blod, omsluten av hud. Den köttsliga kroppen flyttar fysiskt in i rum, genom att fysiskt kliva in och bebo rummet. Den markerar sin närvaro eller frånvaro genom sittmärken i möblerna, utnötta bordskanter, dammiga böcker och volymen av disk. Den köttsliga kroppen lyfter upp rummets objekt och betraktar de på nära håll, den stöter in i andra kroppar, och den öppnar eller stänger dörrar för andra kroppar. Med andra ord berör och berörs den köttsliga kroppen av andra kroppar och objekt, liksom kroppen som sin egen boning berör och berörs, det vill säga rörelsen av att finna sitt läge och riktningar i relation till sin omgivning. Detta kan förklaras ytterligare med två termer; det första är utsträckthet som ett annat begrepp för att beröra. Det andra är responsivitet som ett annat begrepp för vad det innebär att beröras. Båda skildrar kroppens sätt att vara utanför sig själv, som utsträckt och samtidigt responsiv till sin omgivning.

Ahmed förstår kroppens ”här” som något mer än en utgångspunkt och inre kompass. Det är istället en hel boning som flyttar in i rum och skapar nya boningar i sina möten med andra kroppar och objekt.5 Ett exempel på detta, det vill säga när en hel boning flyttar in i en annan boning, är när kroppar flyttar in i nya hem. Nästan omedelbart ska det nya hemmet benämnas som ”hem” – vårt nya hem, hemmet, vi ska åka hem – men det krävs tid, nya rutiner och minnen, för att hemkänsla ska uppstå på den nya platsen. Det är vanligt att i början beblanda det gamla hemmet med det nya, eller så glöms det nya hemmet bort. Det hela beror på att kroppen som flyttar in måste vänja sig vid den nya platsen. Kroppen måste fylla platsen med sitt ”kroppsliga stoff” och bli del av rummet.6 Men när det första vemodet har lagt sig, det som kan uppstå i saknaden av det vanliga hemma, uppstår ett nytt ”här”; en ny punkt för landning och nya riktningar, och således en ny orienteringsprocess, vilken samtidigt är del av processen redan innan. En flytt till ett nytt hem kan starta en orienteringsprocess redan innan kroppen besökt platsen, men det sker då i hjärtat och i tanken.

I Corpus skriver Jean-Luc Nancy att kroppar berör och är beröring, vilket förstås som begrepp som springer ur kroppen själv, ur dess egen begreppslighet som står bortom våra begrepp.7 En tolkning är att detta syftar på språklig instabilitet och otillräcklighet. I kroppens mening har språket kapslat in kroppen till en bestämd form, till en föreställning som bekräftas som allmängiltig. Men genom att lyfta fram kroppens förmåga att beröra, och framför allt att kroppen själv är beröring, uppenbaras en kännande förmåga, såsom jag väljer att benämna det, hos varje kropp. Ett kännande som gör det möjligt att förstå varför rum vibrerar av kroppars närvaro, varför energier skickas mellan kroppar, och varför livet är att oavbrutet flytta in i rum. Föreställ er vad som händer när vi kliver in i ett rum med väggar och möbler, där kroppar spritt ut sig och tar plats på olika sätt. I momentet av när vi kliver in, med ett tafatt trippande eller högljudda stormkliv, sätts en vibration igång. I efterhand kan denna vibration bevaras som ett minne med en särskild färg, doft eller stämning beroende på dynamiken som rummets väggar omslöt. Ett vanligt uttryck är att vi känner av rummet. Ett fenomen som jag anser beror på en yttersta närvaro hos kroppar i nuet och på den specifika platsen. En närvaro som gör att vi uppfattar vår omgivning genom varje kropps unika kännande förmåga, på ett sätt som språket ibland inte finner ord för. Det sker automatiskt som ett flöde av intuition, och genom kanalisering av denna intuition som stärker den. Att “känna av rummet” kan förklaras som en unik dans för varje kropp, vilken utförs olika i varje rum. I sin tur beror kroppens kännande förmåga på känslan av gemenskap och utanförskap. Det är aldrig något val mellan dessa för det sista uppstår alltid när vi kliver in i rum, det vill säga för den som kommer utifrån – den som kliver in tillhör alltid först inte när den anländer. Det är vad att anlända till nya platser innebär.

Det är tydligt att rummets vibration alstras ur den specifika platsen, tiden, kropparna och objekten. Men rummets vibration beror också på en till plats, nämligen varje kropps egen plats bortom den här och nu. Vi är i rummet på plats, men vi är också där borta, bortom det inom vårt synfält, på en plats som ingen annan har tillgång eller inträde till. Vi är, menar jag, i samma stund på en plats som bara tillhör oss själva och som aldrig är densamma hos någon annan. Det är ett hemligt utrymme som alstrar vår intuition, liksom kroppens förmåga att beröra och beröras springer ur detta hemliga utrymme. Den egna platsen, bortom platsen här och nu, är del av vår orienteringsprocess och den gör oss oändligt långt utsträckta.

Den yttre världen kan avbryta och återkalla oss till platsen här och nu, något som kan ge avtryck som består eller försvinner. Ett sådant avtryck kan vara gåshud.8 Ett fenomen som vittnar om kroppens fysiskt responsiva förmåga och är tecken på den yttre världens beröring. I fallet med gåshud är det ett avbrott av kyla, att bli rörd eller rädd som skulpterar om hudens utseende för en stund. Även om gåshud uppstår för enbart några sekunder, kanske någon minut, hör denna detalj i det existerande nuet till kroppens orienteringsprocess. Det gör alla slags avtryck, både de fysiskt bestående eller försvinnande, samt de på platsen bortom platsen här och nu; alla avtryck är delar av samma orienteringsprocess.

III

Delar av Ahmeds text är en postkolonial kritik som riktas mot exkluderande föreställningar och kategoriseringar av kroppar. Ett exempel som Ahmed refererar till är Judith Butlers bok Krigets ramar – När är livet sörjbart?, vilken bland annat undersöker nationers krigföring och medias skildringar av krig som ett system av att kategorisera kroppar som sörjbara eller inte.9 Med andra ord, att systematiskt betrakta kroppar som värdefulla eller inte. En del av Ahmeds kritik syftar att kasta ljus på att rum inkluderar eller exkluderar kroppar enligt en systematisk föreställning om dem. Att flytta in i rum innebär därför att möta rummets egen utsträckthet i olika nivåer, vilket Ahmed benämner som rummets fenomenalitet. Kroppen som flyttar in möter alltså rummets föreställningar kring sig, och bestäms således själv av dessa föreställningar. Ett exempel på en sådan är den kartografiska föreställningen, vars teknologi att bestämma punkter och linjer är del av ett historiskt utövande av makt. Ett våld och maktutövande som tillskrivit kroppar och platser egenskaper och värde.10 Detta, vilket Ahmed fördjupar genom Edward Saids Orientalism, har resulterat i att strukturella tankemönster rest över de kartografiska landsgränserna. De har så att säga trotsat sin egen bestämda navigering, men samtidigt blivit just det som teknologin trots allt syftade till – ett ”människors verk” som livnärs av att tankemönster överskrider landsgränserna och blir allmängiltiga.11 Ett exempel på detta är en så kallad västerländsk längtan mot det ”där borta”. Men endast det ”där borta” som uppfyller särskilda förväntningar och föreställningar – en ”fylld” plats som Europa och västvärlden begär. En fylld plats av tillskrivet innehåll som bestämmer vad Europa inte är, och på så sätt vad det är.12 Det är en maktskillnad att längta, då privilegiet att längta beror på det ytterligare privilegiet att redan ha vetskap om.13 Att längta till det där borta innebär att längta till det som redan förts hit, fraktats hit, stulits hit och kulturellt approprierats.

I Ahmeds familjehem fanns en annan längtan, mer specifikt efter berättelserna bakom de pakistanska objekten i hemmet. I familjehemmet fanns objekt från sin mors hemland England och sin fars Pakistan, vilka framträdde som nåbara inom en tillräckligt nära horisont eller inte.14 Vissa av objektens berättelser uppfattades som något bortom, som om de bar på hemligheter om livet och relationerna från deras tidigare platser. På ett sätt bidrar denna förfrämligande känsla inför dessa objekt till upplevelsen av att det existerar något magiskt hos dem. Deras närvaro vittnar om ett avstånd och samidigt ett lovtal till andra platser och berättelser, vilket leder till den magiska insikten om att där objektens berättelser tycks sluta kan fantasin eller samtal med andra att tas vid. En sådan insikt förvandlar avståndet till något som utvecklar oss; ”[e]n sådan hemlighetsfullhet tar oss inte bara tillbaka – den pekar också mot framtiden.”15, och objektens hemligheter ”erbjuder mer än en sida från vilken man kan ha en ’vinkel’ på världen.”16 På liknande sätt fungerar samtalen mellan de anhöriga i tömningen av ett dödsbo, nämligen att frågor som aldrig kan besvaras uppstår, men i och med det även svar som annars inte funnits. Det kan vara att minnas den avlidne i ett annat ljus, eller att uppleva sin relation då och nu på ett nytt sätt. För sådana tillfällen finns några rader i dikten ”det är tämligen nytt” av Inger Christensen; ”så har jag tänkt mig föreställningsgåvan som ett klart kristallrum som omsluter döden. Där den döde först riktigt liknar sig själv genom att dö från de andra.”17 Det är saker som dessa som gör att den avlidnes livsberättelse fortsätter att skrivas.

IV

Det första som sker i ett hem bebott av kroppar, när ett annat hem meddelas ha förvandlats till ett dödsbo, är att sorg flyttar in. Likt en kropp bosätter sig sorgen i möblerna, slår sig ned i fåtöljen, dyker upp som en ny familjemedlem. Ibland bara för en stund, och ibland för att stanna. Tidigare har det sagts att hem bestäms av de som flyttar in, men ett hem bestäms också av dem som lämnar. I fallet med ett dödsbo innebär lämnandet först och främst ägarens bortgång, och vidare de anhöriga som lämnats kvar. Men vad betyder det egentligen att någon lämnar oss? I Jacques Derridas minnestal till Hans-Georg Gadamer tolkas en människas bortgång som ett överlämnande av sin värld på de kvarlämnades axlar. Hur bär en någon annans värld utan att kunna rådfråga och få svar? I minnestalet skriver Derrida om en vänskapsrelation som, liksom alla vänskapsrelationer, grundas på vetskapen om att den ena vännen kommer att dö före den andra, och en hel värld lämnas över till vännen att bära. Men i en vänskapsrelation bär vänerna redan, och har redan burit, varandras världar på sina axlar. Det är detta band – en unik dialog – som gör relationen.18 Att fortsätta bära den avlidnes värld är att fortsätta skriva på den avlidnes livsberättelse. Detta skildrar återigen att ingen livsberättelse slutar med döden. Tvärtom tas ett nytt kapitel vid som börjar med dödens inträde i livet. Det är en fortsättning av att bära den avlidnes värld på sina axlar – bära ännu mer.

Likt varje liv är också varje hem sin egen berättelse, vilken också består av alla de berättelser som flyttat in genom kropparna. När sorg flyttar in sveps hemmets lägen och riktningar bort, det vill säga att hemmets ”här” förlorar sin stadga. I samma stund skrivs sorgens kapitel in i hemmets berättelse. Likt tentakler klistrar sig sorgens kapitel fast för de kommande kapitlen i hemmets bok. Sorgens kapitel dröjer sig kvar, vilket beror på att sorgen ensam är en hel berättelse i sig – bara den ett helt skrivande i sig. Det är knappt att någon eller något undkommer sorg. Särskilt inte ett hem vars trygga hemkänsla plötsligt hotas av dödens främmande intrång. Då inleds en ny orienteringsprocess för hemmet liksom för kropparna, när de oförberedda står inför dödens och sorgens omstrukturering av tillvaron som hittills varit. Men det är just detta som kroppens orienteringsprocess innebär; att ständigt söka och finna lägen och riktningar. Det är att känna av rum. Det är att finna sin plats bland ett hems flera berättelser. Även när sökandet innefattar sörjande hem och dödsbon.

V

Gemensamt för alla hem är att hemkänsla aldrig finns från början. Att flytta in är att klippa väggarna och vädra ut den tidigare ägarens hemkänsla. Det är att uppleva den direkta känslan av att inte höra till, genom att vara den som kommer utifrån. Den nyinflyttade kroppen behöver finna sin plats i hemmets berättelse. Under tiden uppstår en längtan efter sin egen hemkänsla, vilket är en längtan efter ett hems ofarliga vanlighet. Detta kan formuleras i en fråga om när – när upphör min längtan, när känns det nya hemmet tryggt? Men en sådan tidpunkt kan alltid tas ifrån en. Den ger en illusion om fast mark oavsett vad som flyttar in, till och med döden. Även om hemkänsla innebär just det; att vissa väggar aldrig raseras. Det kan också uppstå en annan slags längtan när kroppen orienterar sig i ett dödsbo, vilket är längtan efter det som redan är försent. Detta är någonting annat än att sakna någon. Det är att längta till det som redan är försent för det kunde ha varit. Det är att längta till en nutid och en framtid som kunde ha varit, vilket vrider tillbaka tiden på ett magiskt sätt eftersom en sådan tillvaro samtidigt sträcker sig mot framtiden. Detta är att vistas inom det hemlighetsfulla som ett dödsbo väcker till liv.

Ett dödsbo kan uppfattas som om det endast raserar hemmets stadga. Men under de anhörigas tömning av dödsboet sker snarare ett nytt uppvaknande för hemmet och de objekt som lämnats kvar. Detta gäller framför allt objekten, vilka betraktas på nytt och samtalas om av de anhöriga. När dödsboet sedan töms sker i samma stund en tömning av objektens lägen och riktningar. Det innebär för objekten och de anhöriga att landa för en stund i ett mellanlandskap av att flytta ut och flytta in i något nytt. En sådan vistelse kan leda till att anhöriga ifrågasätter saker och ting som hittills varit självklart; om antalet osthyvlar i kökslådan eller samlingen av tidningsartiklar i sovrummet. I mellanlandskapet uppstår en krock mellan det redan antagna kring objekten och livsberättelsen som de tillhör. Men, återigen öppnar detta för samtal och svar som tidigare inte funnits. Det är svar sprungna ur de anhörigas vistelse i mellanlandskapet; av att de börjar fantisera och samtala med varandra. Detta är del av det magiska hos objekten, vilket genom de anhöriga åstadkommer att den avlidnes livsberättelse fortsätter att skrivas. I detta framträder objekten och deras hemligheter som delar av en livsberättelse med dolda sidor på ett magiskt sätt som alla liv har.

När vi tänker världen i rum glöms allas gemensamma rum – dödens rum, det är allas rum. Ingen lever utan relation till döden. Men dödsboets rum, det är ingens rum. Där står varje kropp på sköra fötter och letar efter den fasta grunden som försvunnit. Ingen kan riktigt landa i ett dödsbo för det stretar alltid emot. Rummets tidigare hemkänsla har plötsligt ersatts av en förlust, men därmed också en magisk öppning för det oväntade. De flesta av oss vill hellre blicka mot livet än mot döden. Men en sådan föreställning förbiser dödens förmåga att förena människor – att öppna för en ny tillvaro som är mer än dödens förstelning av kroppar, liv och relationer. Döden stänger inte bara, utan medför ett inträde till det magiska mellanlandskapet som utformas unikt efter varje liv som avlidit och varje kvarlämnad sörjande kropp. Ahmed skrev att ”[m]agin i oförutsedda ankomster pekar inte bara mot framtiden, utan också mot det förflutna som inte heller på något enkelt sätt kan nås i nuet.”19. På detta sätt bör dödens ankomst förstås. Då framstår döden som inträdet till mellanlandskapet som tidigare inte kunde nås, vilket är platsen där livsberättelser fortsätter att skrivas, som nu.

Alva Lindholm är student på Masterprogrammet i filosofi på Södertörns högskola

Bilder: Alva Lindholm (Morfar) och Juan-Pedro Fabra Guemberena

1 Sara Ahmed, Vithetens hegemoni, övers. Amelie Björck, Patricia Lorenzoni och Maria Åsard (Stockholm: Tankekraft: 2020), 17.

2 Ahmed, Vithetens hegemoni, 151.

3 Ahmed, ibid, 152.

4 Ahmed, ibid. Ahmed refererar till Merleau-Pontys The Primacy of Perception: And Other Essays on Phenomenological Psychology, the Philosophy of Art, History and Politics, övers. William Cobb (Evanston: III., Northwestern University Press, 1965).

5 Ahmed, ibid.

6 Ahmed, ibid., 155.

7 Jean-Luc Nancy, Corpus, övers. Richard A. Rand (New York: Fordham University Press 2008).

8 Ahmed, ibid., 152.

9 Judith Butler, Krigets ramar – När är livet sörjbart?, övers. Karin Lindeqvist (Stockholm: Tankekraft, 2009).

10 Ahmed, ibid, 157. Ahmed diskuterar relationen mellan att ”orientera sig” och bestämningen öst och väst, och hon skriver: ”Att orientera sig själv genom att vända sig i en riktning innebär att man är delaktig i en längre historia, där vissa ’riktningar’ ’ges till’ vissa platser: de blir Österlandet, Västerlandet och så vidare.”

11 Edward Said, Orientalism, övers. Hans O. Sjöström (Stockholm: Ordfront, 2000).

12 Ahmed, ibid., 158. På nästföljande sida skriver Ahmed; ”Den tydliga riktningen mot denna andre påminner oss om att begäret i formen av sin distribution inbegriper en politisk ekonomi: begäret att besitta och ockupera konstituerar inte bara andra som begärsobjekt, utan också som resurser för världsbyggande.”

13 Ahmed, ibid., 159.

14 Ahmed, ibid., 161.

15 Ahmed, ibid., 166.

16 Ahmed, ibid., 167.

17 Inger Christensen, alfabet, övers. Sven Christer Swahn (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1981), 49.

18 Jacques Derrida, ”Den avbrutna dialogen: Mellan två oändligheter, dikten” (i den tryckta versionen har negationen i ”avbrutna” fallit bort, vilket alltså ska vara ”oavbrutna”), övers. Sven-Olov Wallenstein, Aiolos 68-69, (2020), 161.

19 Ahmed, ibid.