Med livet som litteraturens laboratorium

Merleau-Ponty och Proust

 Lovisa Andén

Det sanna livet, det liv som äntligen blivit upptäckt och belyst

och därför är det enda man verkligen lever är litteraturen.

Proust, Den återfunna tiden

Är Proust en filosof? Med den frågan inleder den franske fenomenologen Maurice Merleau-Ponty sin närläsning av Marcel Prousts verk. Åren 1953–1954 håller Merleau-Ponty en föreläsningsserie vid Collège de France, under titeln Sur le problème de la parole (Om talets problem), en föreläsningsserie som till stor del består av kommenterande närläsningar av Marcel Prousts texter.[1] Föreläsningarnas övergripande tema är förhållandet mellan språk och erfarenhet, ett tema som mynnar ut i en diskussion om förhållandet mellan litteratur och liv, och det är utifrån dessa frågor som Proust aktualiseras.  

På 1950-talet publicerades två dittills okända verk av Proust, Jean Santeuil[2] och Contre Sainte-Beuve.[3] I bägge texterna syns flera förlagor till passager och idéer som senare fick form i På spaning. Den senare har nyligen publicerats i svensk översättning av Jan Stolpe, som i sitt förord beskriver hur bägge verken väckte sensation när de först blev offentliga.[4] En stor del av Merleau-Pontys läsning av Proust i föreläsningsserien från 1954 handlar om just dessa två verk, som han kommenterar parallellt med passager ur På spaning.

Merleau-Ponty tillträdde som filosofiprofessor vid Collège de France 1952, och Om talets problem är en av hans första föreläsningsserier på den mycket prestigefulla posten. Medan forskning i filosofi i Frankrike traditionellt är exegetisk och kommenterande så ställs andra krav på den som innehar en professorsstol vid Collège de France: denne åläggs att på ett mer självständigt sätt utveckla sin egen filosofi. Under åren vid Collège de France kommer Merleau-Ponty att utveckla sin egen ontologi, en ontologi som tar form i kommenterar till filosofer som Sartre, Heidegger och Husserl, men som också är säregen i sin betoning av den konkreta erfarenheten, av varseblivningen och av språket. Hans tänkande tar successivt form genom de olika föreläsningsserierna som också vittnar om en kontinuitet sinsemellan. De problem som lämnas oavslutade under ett år återtas under det kommande.

I samband med sitt tillträde till Collège de France kritiserar Merleau-Ponty sin egen tidigare filosofi för att inte i tillräckligt hög grad ha utforskat språkets förhållande till erfarenheten. Detta, menar han, är grunden till en tvetydighet som fortfarande vidlåder hans avhandling, Varseblivningens fenomenologi.  Verket kom att kritiseras för att sakna filosofisk bäring: hur kan skildringar av varseblivningen göra anspråk på att säga oss någonting om sanning eller vara? Hur skiljer sig en varseblivningens fenomenologi från en varseblivningens psykologi om den inte låter oss förstå varseblivningens ontologiska status? För att besvara den kritiken planerar Merleau-Ponty att ägna en av de första föreläsningsserierna vid Collège de France åt att undersöka språkets förhållande till erfarenheten. Syftet är att visa hur den värld vi erfar i varseblivningen förhåller sig till de filosofiska sanningar vi formulerar om den, för att därigenom kunna etablera varseblivningens och fenomenologins ontologiska status.

Hos Proust finner Merleau-Ponty en författare som brottas med en besläktad tematik, en författare som försöker skildra erfarenhetens själva sätt att framträda för oss, liksom våra möjligheter att språkliggöra den. Ett återkommande tema i Merleau-Pontys filosofi är hur det konventionella, det etablerade och det vanemässiga förblindar oss. För att förstå vår varseblivning måste vi försöka se som om vi inte visste vad det var vi såg, vi måste försöka göra världen främmande för att på nytt få syn på den. På ett liknande sätt beskriver han hur vi måste göra språket främmande för att göra det levande. Om vi vill återge språket betydelse måste vi undvika de konventionella fraserna, vi måste skapa nya formuleringar för att lära känna världen på nytt, för att få den att framträda med nya meningsdimensioner. I både utforskandet av erfarenheten och utmanandet av språket möts Merleau-Ponty och Proust. Bägge ser i litteraturen en möjlighet att närma sig världen på nytt, att närma sig den på ett djupare sätt och att söka förstå vår omedelbara kontakt med världen genom just det litterära skrivandet.

Proust som fenomenolog

Merleau-Ponty inleder sin läsning av Proust med att återge en skildring i På spaning där Prousts berättare söker efter en filosofisk idé som skulle kunna ligga till grund för ett litterärt verk.[5] Hur berättaren än söker efter en abstrakt idé finner han ingenting. Istället konfronteras han med sin egen oförmåga att finna just ett stort litterärt ämne. Han tvingas inse att han saknar författarbegåvning och med mycket smärta ger han upp försöket att skriva en stor roman. Trots att han försöker acceptera sin oförmåga, ger misslyckandet upphov till så mycket smärta och så mycket grämelse att han måste förbjuda sig själv att tänka på dikter eller romaner eller något som har med litterär karriär att göra. I den stunden, när berättaren har gett upp varje försök att skriva, och i stället försöker tänka på allt annat än litteratur, då tycks världen plötsligt öppna sig på ett nytt sätt inför honom. När han vänder sig mot tingen omkring sig och närmar sig dem helt utan litterära ambitioner, då tycks de plötsligt antyda någonting för honom. Han stannar upp inför ett tak, en solreflex, en sten eller en doft, därför att intrycken tycks vilja säga honom någonting mer.[6] Det finns någonting där, i dem, hos dem, som pockar på hans uppmärksamhet, som kallar på honom och manar honom vidare. Det verkar som om tingen har någonting att säga honom, som om det under deras synliga yta finns något mer att upptäcka. Men hur han än anstränger sig lyckas han inte upptäcka detta något: ”Eftersom jag kände att det fanns gömt inom dem stannade jag orörlig kvar på stället; jag betraktade och inandades och sökte med min tanke tränga in i bilden eller doften.”[7] Efteråt försöker han i minnet exakt återge takets kontur eller stenens färg, för att på nytt försöka fånga detta något, som för honom framstod som både betydelsemättat och fyllt av innehåll. Ett något som fanns inom tingens skal, ”färdigt att öppna sig och utlämna vad som doldes innanför dess yta.”[8]

Trots att den här sortens förnimmelser befinner sig långt från de abstrakta, intellektuella sanningar han sökt, så ger de honom en sorts oreflekterad glädje. De fyller honom med en lust att skriva, att minnas, att se och att skapa, och de hjälper honom ut ur den maktlöshet han tidigare känt när han sökt efter en filosofisk idé att gestalta i ett stort litterärt verk. Samtidigt fyller de honom med en känsla av krav. Ett krav som blir alltmer fodrande och som får honom att börja undvika det arbete han tycker att de kräver av honom.

Trots att tingen tycks öppna en dörr på glänt mot en okänd verklighet, lämnar han dem där, utan att söka vidare. Samtidigt bevarar han dem i sitt minne, som något han kan återvända till och som något han erövrat och bevarat likt en fångst: ”i det lugna medvetandet att jag förde det med mig hem, skyddat av ett yttre hölje av bilder under vilka jag skulle återfinna det lika levande som de fiskar jag när man tillät mig att fiska brukade bära hem i min korg, övertäckta med gräs för att de inte skulle mista sin svalka.”[9] När han väl kom hem tänkte han på andra saker, samtidigt som de olika minnena samlades i hans medvetande. Där fanns taket, den lekande solreflexen, kyrkklockans ljud, olika dofter, och under de olika intrycken tycktes det honom som att det fanns något mer, något som väntade på honom, något som kunde öppna sig för honom.

I de här beskrivningarna finner Merleau-Ponty Prousts verkliga filosofi: en filosofi som inte försöker förstå världen utifrån tänkandet eller idéer, utan som söker förstå den utifrån en erfarenhet som föregår varje tänkande och varje abstraktion. I vårt möte med världen, genom sinnesintrycken möter vi den omedelbart och vi möter den spontant, vi upptäcker samtidigt oss själva i dess mitt och den varseblivna världens frambrytande inom oss. Det är den här första, omedelbara, spontana kontakten med världen och med föremålen som Proust söker fånga genom sitt skrivande. 

Litteraturen som livets laboratorium

Det ideal Proust sätter för litteraturen och det han kräver av författaren är ett verkligt arbete, ett arbete som han gång på gång liknar vid vetenskapsmannens: ”Sinnesintrycket är för författaren vad experimentet är för vetenskapsmannen, med den skillnaden att det intellektuella arbetet kommer först hos vetenskapsmannen och efteråt hos författaren.”[10] Sinnesintrycken är författarens arbetsmaterial, språket hans redskap. Vari består då arbetet? Vad är det Proust manar författaren till att göra, med språket, av sinnesintrycken?

I den konst som påstår sig vara realistisk ser Proust en falskhet: för den återger den falska slentrian med vilken vi förhåller oss till våra känslor, till oss själva och till världen. Vi har lärt oss att uttrycka oss på vissa sätt, och när vi tillslut upprepat uttrycken nog många gånger framstår de som allt sannare för oss samtidigt som de avlägsnar oss från våra känslor och våra intryck.[11] Den konst som nöjer sig med att beskriva det upplevda kommer aldrig att kunna finna vad man verkligen upplevde, just därför att den endast upprepar inlärda uttryck och tolkningsramar.

För Proust är det som att den verklighet vi lever finns på ett avstånd från oss, ett avstånd som skapats av ett allt tjockare och alltmer ogenomträngligt lager av konventionell kunskap. Vi ersätter det vi erfar med det vi tror oss veta om föremålen, erfarenheten, tingen, världen och oss själva. Den sanna verkligheten, vad tingen är bortom vår vanemässiga relation till dem, det är en verklighet som vi kanske aldrig kommer att lära känna innan vi dör, en verklighet som samtidigt är våra egna liv, våra enda liv. Det är när vi lever i det välbekanta som vi är som mest avlägsna från oss själva, det är där världen är som mest fjärran från oss, tingen som mest osynliga och tankarna som mest klichéartade. 

Det är här konstens och litteraturens roll blir helt central, för det är bara genom konsten som vi på nytt kan närma oss verkligheten, bara genom den vi kan gräva oss ner genom avlagringarna av vanor, av konventionell kunskap och av abstraktioner. Här liknar Proust en fenomenolog, och hans tankegång liknar fenomenologins grundtema: att återvända till erfarenheten, att med Husserls ord återvända till den ännu stumma erfarenheten, att återvända bortom vanor, bortom konventioner, för att på nytt gripa världen just där och just så som den framträder för oss, när den bryter fram spontant framför våra ögon, att se som om vi såg för första gången, som om vi aldrig sett förut och som om vi inte visste någonting om det vi såg. Här förenar sig  Prousts  litterära skrivande med Merleau-Pontys filosofiska, och från varsitt håll närmar de sig en varseblivningens fenomenologi.

Hur går då denna ansträngning till? Det Proust beskriver är ett tolkningsarbete och ett dechiffrerande av verkligheten som är såväl kostsamt som mödosamt. Konstnärens arbete består i att under det som är erfarenhet, bakom orden, gräva sig vidare och gräva sig djupare. Hans ansträngning står i motsättning till det arbete som vi utför i våra vardagliga bestyr och det är avlägset från det tänkande som utforskar etablerade teorier. Proust beskriver hur förståndet och vanan döljer våra verkliga intryck för oss genom att hopa praktiska syften över dem. Tillsammans dränker de våra verkliga liv under ett ”system av ord som vi falskeligen kallar livet”.[12] Konstens roll för Proust består just i att gå bortom förståndet, att frigöra oss från de invanda intrycken, att undanröja de utslitna uttrycken. Häri ligger dess möjlighet, dess värde och hela dess potential. Här finns också Prousts egen poetik, för det arbete som han föreskriver åt konsten är inte bara något konsten kan göra, det är vad den bör göra. Prousts metod, en metod som han ansluter sig till och som han föreskriver åt varje annan konstnär, är den enda som för honom kan skapa en levande konst.

När språket mister sin mening

Få författare skildrar lika ingående som Proust människors sätt att tala. Karaktärerna i hans böcker introduceras och beskrivs ofta genom sina särskilda uttryck och fraser. Han djupdyker i sociolekter, liksom i personliga uttryck. Vad en människa är, vem hon är, tycks för Proust vara djupt förankrat i det språk hon använder i sitt vardagliga tal. Likt en antropolog utforskar Proust frågan om hur människan språkliggör sin värld. Hur talar hon med andra människor? Vilka är hennes speciella uttryck? En av Proust favoritförfattare var George Eliot, som även hon var banbrytande i sitt utforskande av sociolekter, och i sitt införande av dem i litteraturen.

George Eliot, en replika av François D’Albert Durade

Proust gör en tydlig åtskillnad mellan författarens språk i sina verk och författarens språk i sitt vardagliga liv. Han illustrerar denna skillnad i en scen i På spaning där berättaren får möta den fiktive författaren Bergotte. Förlagan till Bergotte tros vara Anatole France, som Proust själv beundrade. På en middag inser plötsligt berättaren att den beundrade författaren är bjuden. När han presenteras för författaren får själva namnet honom att ”spritta till som om ett pistolskott avlossats alldeles intill mig, men jag bugade mig instinktivt för att behålla kontenansen”.[13] Överväldigad av beundran möter Prousts berättare den kände författaren, och ser i honom inkarnationen av allt det hans verk fått honom att känna, drömma och fantisera om. Men de höga förväntningarna ska snart övergå i en bitter besvikelse. Först tycker han sig knappt kunna skymta ett spår av författarens verk i den person som står framför honom. I stället möter han en man med pipskägg och en gäll röst, som hos en ”stressad ingenjör”.[14] Inte bara utseendet och rösten, utan även orden, språket och fraserna hos Bergotte har små likheter med det språk som möter honom i verken: ”Även diktionen. Bergottes diktion föreföll mig helt olik hans skrivsätt, och till och med vad han sade tycktes mig annorlunda än det som stod i hans böcker.”[15] Först efterhand börjar han, i konversationen med Bergotte, känna igen vissa ord och uttryck från hans verk, men de tycks fortfarande låta helt annorlunda när de kommer med den gälla rösten, i en konversation, jämfört med hur de lät i hans verk.

Charles Augustin Sainte-Beuve

I den här episoden i På spaning syns en implicit kritik av det som kallas Saint-Beuves metod. Litteraturkritikern Sainte-Beuve förespråkade en metod där kritikern, för att kunna bedöma verket, ska ta reda på så mycket som möjligt om författaren, och bedöma hans verk utifrån hans person, hans biografi, hans psykologi och hans karaktär. Proust underkänner helt detta sätt att förstå förhållandet mellan författarens liv och verk: ”denna metod misskänner något som ett någorlunda djupt umgänge med oss själva lär oss: att en bok är produkten av ett annat jag än det som vi manifesterar i våra vanor, i sällskapslivet och i våra laster.”[16] Biografisk information är en dålig vägledare när vi vill ta reda på verkets betydelse, och författarens roll i sällskapslivet säger oss närmast ingenting om betydelsen av hans verk. Det skrivande jaget är något helt annat, det är något sannare och verkligare än något vi skulle kunna möta i ett sällskapsliv. Men vari består då denna annanhet? Vad är det som framträder i Bergottes verk, som så tycks ha gått förlorat i hans tal? När Bergotte talar låter han inte ”à la Bergotte”, hans tal saknar den där särskilda Bergottestilen som präglar hans verk rakt igenom. En stil som är oefterhärmlig, en stil som författaren skriver fram utan att vara helt medveten om den.  Författaren kan själv inte se det särskilda i sin egen upplevelse eftersom det han skildrar är världens sätt att framträda inför honom, och det är först inför läsaren som författarens särskilda sätt att rikta sig mot världen framträder som någonting egenartat och betydelsefullt.

För konstnären är stilen ”inte en fråga om teknik utan om seende” skriver Proust. Det är även en tes som återkommer hos Merleau-Ponty.[17] Stilen synliggör inför oss ”den kvalitativa olikheten i vårt sätt att uppfatta världen”,[18] den visar oss skillnaden mellan vår blick på världen och de andras blickar. Den låter oss lämna oss själva och inträda i ett universum som är någon annans, i en värld som inte är densamma som vår och i ett landskap som skulle ha förblivit okänt för oss förutan den.

Proust liknar verket vid ett slags ”optiskt instrument” som författaren erbjuder läsaren, varje läsare och varje läsning kommer att vara säregen. Förutsättningarna att förstå boken kan variera, och för vissa läsare kan den framstå som ett användbart verktyg, för andra som ”en grumlig lins”. Det senare är något författaren måste accepterna och bemöta genom att ge läsaren största möjliga frihet: ”Se efter själv om du ser bättre med det här glaset, eller med det där, eller med något annat.”[19] Ifall läsningen är lyckad så kan den få läsaren att se saker hos sig själv som han annars inte skulle ha urskilt.

Samtidigt som Proust pekar på konstens förmåga att förmedla det individuella, det säregna, eller det privata, så beskriver han också en gräns för i vilken grad det är möjligt att kommunicera vår upplevelse till varandra. Det kommer alltid att finnas kvar ett någonting som den enskilde inte kan dela med andra i samtal, en rest av verkligheten som bara är vår egen. I slutändan kan vi inte på ett sant sätt skriva om en enda värld, för varje morgon är det inte bara en värld som vaknar, utan ”miljoner världar, nästan lika många som det finns människoögon”.[20]

Verkligare än en realism

Genom konsten och framför allt genom skrivandet kan författaren återskapa det verkliga livet. Men det är något som kräver en stor ansträngning, som kräver viljestyrka och som kräver mod. Det handlar om att inte förutsätta vad man tror sig veta om tingen eller om världen, och att försöka skilja föremålens egen mening från den mening man själv lagt i dem. Författaren måste undvika att upprepa ord och uttryck som redan använts av andra, och istället försöka fånga det man levt i nya formuleringar.

Proust beskriver hur de allra starkaste känslorna vi känt så småningom blir främmande inför oss. De förvandlas till ord, men i takt med att tiden går förstår vi inte längre orden. När dem vi älskat mest har dött kan vi fortsätta att tala om dem i ett ytligt umgänge, och vi kan använda ord om dem som alltmer mister sin betydelse. För att på nytt förstå vad orden betyder måste vi överföra sorgen och sörjandet till ett språk som är allmängiltigt och bestående, ett språk genom vilket de dödas sanna väsen kan bli tillgängligt för andra och för oss själva över tid.

Proust beskriver en dubbelhet i det konstnärliga skapandet där vi samtidigt måste upptäcka och skapa det vi uttrycker. Eftersom det är vår upplevelse vi uttrycker så existerade den i en mening innan uttrycket, men eftersom våra uttryck förser den med mening så skapar vi en ny mening åt den genom vårt sätt att uttrycka den. Även om det är vårt liv vi skriver om, så är det inte något som ligger färdigt framför författaren, livet måste ”läsas baklänges och mödosamt dechiffreras”.  Skrivandet kräver både arbete och vila för att ta form: ”Ty om konsten är lång och livet kort, kan man å andra sidan säga att om inspirationen är kort, är de känslor den skall måla inte mycket längre. Det är lidelserna som ger utkast till våra böcker och vilopauserna däremellan som skriver dem.”[21]

I slutet av På spaning inser berättaren att materialet till hans verk är hans förflutna liv: ”jag insåg att det kommit till mig i ytliga nöjen, i lättja, i ömhet, i smärta, att jag lagrat det inom mig att ana mer om vad det syftade till än fröet när det lägger upp den näring som plantan kommer att behöva”[22]. Trots att hans liv inte tycktes ha något att göra med de böcker han velat skriva, de böcker han inte hittat något material till när han förut sökt det, så är det just detta liv som bearbetades och omvandlades till litteratur. Han inser att det är just minnena, sorgerna och glädjen, som utgjorde materialet till hans verk.  Å ena sidan är det hans liv som blir hans verk, livet är verkets materia och dess innehåll, och å andra sidan är det verket och skrivandet som är hans livs kallelse.

Är Proust en filosof?

Med Proust ser Merleau-Ponty litteraturen som ett verkliggörande av erfarenheten, av en erfarenhet som vi dessförinnan enbart passivt erfor. Detta verkliggörande sker just genom att den för oss ut ur vår vardagliga varseblivning, att den rubbar den värld och de föremål vi lärt oss känna igen i den.  I litteraturen visar Proust hur vi kan förse det upplevda med en mening som på samma gång uppfinns genom skrivandet och upptäcks som något som alltid funnits där. 

Runtom sig erfar Proust en värld av halvdöda betydelser, en värld av tecken vars innebörd vi förlorat därför att vanan fått oss att sluta uppfatta dem. Det åtagande Proust ålägger konstnären består i flera steg: författaren måste först nå fram till verkligheten, och han behöver sedan uttrycka den för att kunna bevara den. Författarens arbete är en kamp mellan skapandet och vanan, en kamp som måste föras på två fronter, å ena sidan mot den vanemässiga varseblivningen och å andra sidan mot det vanemässiga språket. I varseblivningen döljs verkligheten bakom ett tungt lager av vanemässiga intryck, medan den i språket skyms av täta lager av vanemässiga uttryck, av fraser som förlorat sin egentliga betydelse för oss, av ord som avlägsnar oss från det som de beskriver.[23] Det är i den här kampen om språket och om varseblivningen, i det förutsättningslösa utforskandet av erfarenheten och av världen som Merleau-Ponty finner en latent filosofi hos Proust.

Lovisa Andén är förstelektor i filosofi vid Universitetet i Tromsö, Norge. Tillsammans med Franck Robert och Emmanuel de Saint Aubert har Andén transkriberat, redigerat och publicerat Merleau-Pontys handskrivna föreläsningsanteckningar till föreläsningsserien vid Collège de France 1953-1954, Sur le problème de la parole (Om talets problem), publicerad av MetisPress, 2020.

[1] Maurice Merleau-Ponty, Sur le problème de la parole: Cours au Collège de France. Notes 1953-1954, red. Lovisa Andén, Franck Robert och Emmanuel de Saint Aubert (Genève: Mētis Presses, 2020), 135.

[2] Marcel Proust, Jean Santeuil (Paris; Gallimard, 1952).

[3] Marcel Proust, Contre Sainte-Beuve (Paris Gallimard, 1954); Mot Sainte Beuve, övers. och urval av Jan Stolpe (Stockholm: Spleen Nordic, 2020).

[4] Jan Stolpe, ”Förord” i Mot Sainte-Beuve, 7.

[5] Proust, Swanns värld (Stockholn: Bonnier, 1993), 199; Merleau-Ponty, Le problème de la parole, 136-137.

[6] Proust, Swanns värld, 205-206; Merleau-Ponty, Le problème de la parole,  136.

[7] Proust, Swanns värld, 206.

[8] Proust, Swanns värld, 206.

[9] Proust, Swanns värld, 206; Merleau-Ponty, Le problème de la parole, 138.

[10] Proust, Den återfunna tiden, 215;  Merleau-Ponty, Le problème de la parole, 173

[11] Proust, Den återfunna tiden, 216.

[12] Proust, Den återfunna tiden, 232.

[13] Proust, I skuggan av unga flickor i blom (Stockholm: Bonnier, 1993), 136.

[14] Proust, I skuggan av unga flickor i blom, 136.

[15] Proust, I skuggan av unga flickor i blom, 139.

[16] Marcel Proust, Mot Sainte-Beuve, 30.

[17] Proust, Den återfunna tiden, 232 ; Merleau-Ponty, Le problème de la parole, 180.

[18] Proust, Den återfunna tiden, 232.

[19] Proust, Den återfunna tiden, 249.

[20] Proust, Den fångna (Stockholm: Bonnier, 1993), 203.

[21] Proust, Den återfunna tiden, 245.

[22] Proust, Den återfunna tiden, 236.

[23] Proust, I skuggan av unga flickor i blom, 140.