Mindre än grått. Rysslands smaklösa fascism

Aleksei Egorov

Jag tror att jag måste berätta om det, men hur det ska berättas, det vet jag inte. Det handlar om en människa som hette Pavel Kusjnir, han bodde i Ryssland, han var en talangfull musiker, dessutom har han skrivit en intressant och originell bok. Han var emot kriget och hungerstrejkade. Till slut dog han i fängelse, regimen mördade honom.

Häromveckan råkade jag läsa hans brev som han har skrivit till sin vän som bodde utomlands. Vid tiden när han skrev brevet satt han inte ännu i fängelset men hungerstrejkade redan då. Han beskriver till vännen sina tankar om hungern, om friheten, om lästa böcker, om den ryska fascismen. Jag tänkte att det skulle vara bra om jag översätter det. Som ett dokument som vittnar om Putinregimens/Rysslands (tyvärr är det inte möjligt att separera dem nu) brott och för att fler människor kunde få veta om Pavels död (mord). Samtidigt tänkte jag att brevet skulle kunna hjälpa mig att försöka skildra någonting som jag har så svårt att formulera. Jag vet på förhand att det är omöjligt att uttrycka det jag känner och tänker, min avsikt är inte att skriva några klara tankar eller förklaringar, utan helt enkelt att meddela en liten partikel av min förvirring och melankoli. Man kan föreställa sig att jag skriver mitt brev bredvid Pavel Kusjnirs brev. Och när man skriver brev ska man inte hålla tillbaka.

På ordet sanning litar jag inte, och jag misstänker även min egen förmåga att vara helt ärlig. Mitt lilla hopp när det gäller kriget och dagens Ryssland är att sanningen kan visa sig vid sidan av, oavsiktligt, nästan som en freudiansk felsägning/felskrivning. Jag menar förstås en emotionell sanning. Om den faktiska sanningen, det geopolitiska läget, om logiken bakom Putins vansinniga beslut – det får fina herrar och specialister spekulera. De gör det mycket bättre än jag.

Jag får en plågsam känsla av att bakom och bortom allt det som skrivs (om kriget och om Putins regim) finns det något som är helt enkelt otillgängligt för detta spekulerande. Alla dessa spekulationer är alltför rena för att kunna berätta om Ryssland. Om dess moraliska kollaps, om dess tragedi, om allt det vidriga som pågår, om dess brott. Spekulationer, abstraktioner, logik – alla muterar så fort de hamnar i Ryssland. Nietzsche ville filosofera med en hammare. I Ryssland filosoferar man med en yxa. Så banalt är det att nämna Dostojevskij, hans Raskolnikov och andra hans galningar som pendlar mellan mord och helighet, mellan självplågeri och plågeri av alla andra. Också vilseledande. Det tragiska är att denna kraft, detta sökande efter det andliga, har dunstat bort från Ryssland, kanske för alltid (och var det från början bara en myt?). Så är den andliga, den heliga, den febrila strävan efter det absoluta som vi finner hos exempelvis Dostojevskij, Tolstoj och Platonov för länge sedan borta. Försök bara att prata om något sådant med någon människa från Ryssland – hon kommer att skratta åt er. Ni är naiva idioter om ni tror på idéer. Ni tror på idéer och därför är ni just idioter, ni är idé-oter. Vi ryssar, däremot, ser allt klart, dvs. totalt avskalat, dvs. cyniskt. Det som finns kvar av litteraturen och Dostojevskij är brott, våld, smuts och blod. Vi har slutat att läsa böcker. Och filosofin, den har vi aldrig kunnat förstå oss på, den är för tyskar, det är de som behöver logiken och förklaringar – själva vi trivs i kaoset som skuggor i skogen. All filosofi dör hos oss. Descartes dog i Sverige. Men Diderot, Nietzsche, Hegel, Marx (hur storslaget har vi inte mördat honom genom att iscensätta hans tankar i verkligheten) dog alla hos oss, dvs. deras idéer. Mer exakt – de dör forfarande. De dör ständigt och föds på nytt i det av drömmar och mardrömmar plågade helvetet som låtsas vara en rysk intellektuells hjärna. Det mjuka H:et i Hegels namn fryser till is och man uttalar hans namn som Gegel. Då blir även Hegel till hagel och slår på de promenerande tills de börjar blöda och får blåmärken. Och Immanuel Kants (som förresten är född i Ryssland, i dåtidens Königsberg, numera Kaliningrad) komplexa forskningar av de moraliska lagarna som kanske ligger på botten av våra själar – de går också åt helvete.

Själva helvetet är, jag är övertygad om det, en kall plats – den ligger inte under Italien och det vackra Florens från vilken Dante var förvisad, utan någonstans i Kolyma (det är så långt bort att även ditt pekfinger måste glida dit i ungefär en halvtimme när du använder Google Maps). Det var Slavoj Žižek som i en av sina intervjuer sa att om vi vill förstå Sovjetunionens projekt borde vi läsa Andrej Platonov och Varlam Sjalamov. Jag håller med. Tyvärr är dessa två författare forfarande aktuella, även för dagens Ryssland. Det finns inga andra texter på ryska som skrämmer mig mer än Sjalamovs Berättelser från Kolyma. För att de fotografiskt exakt visar helvetet (som en plats av yttersta lidande) och för att de är fullständigt sanna trots att de är skönlitteratur.

Men allt detta är bara litteratur och en smula filosofi, vad spelar de för roll? De spelar ingen roll i Ryssland. I ett land där nihilismen har vunnit. Mitt modersmål är egentligen inte ryska, men inte bara eftersom min mammas språk är ukrainska. Mitt första språk är det cyniska. Att vara ryss idag betyder att kunna prata det cyniska utan brytning. På alla andra språk kan jag bara stamma. Så om vi pratar om ideologin i dagens Ryssland och om Putins ideologi måste vi utgå från den här egensinniga utgångspunkten. Det är en grå ideologi som vägrar se sig själv som en ideologi. Så substanslös är den att allt som riktas emot den bara glider förbi utan att beröra den. Om man är oprecis och intellektualiserar den gör man en overkill som snarare smickrar regimen än skadar den. Putinregimen är banal, ful och dum. Den är också töntig (se på hans dumjackor, hans oändligt avlånga bord, propagandans generellt sett otroligt löjeväckande utseende…). Men att den är töntig hindrar den inte från att begå fruktansvärda förbrytelser. Man kan säga att regimens töntighet är en del av tragedin, att den förolämpar människor – eftersom regimen är meningslös, grå, tanklös, är det ytterst svårt att hitta någon mening även för dem som har hamnat i dess klor. Man blir osynlig och svag, ansiktslös.

Sedan krigets utbrott verkar ord meningslösa. Det finns något i mig som bara är tyst och som hatar (föraktar) mig när jag uttalar mig om kriget. För när man gör det gör man (jag) det på ett fel sätt. Man presenterar sig, lägger fram sina åsikter som om de var varor i skyltfönstret. Nu ska ni se att jag har korrekta åsikter, att jag inte är fascist, att jag inte är människoätare. Och det gör jag gärna. Men det handlar inte om mig, det handlar om att sanningen försvinner någonstans. Hur ska jag kunna formulera mig utan att känna mig oändligt pinsam och utan att känna att jag producerar någon dum exportvara som lurar er och mig och leder oss allt längre bort från verkligheten?

För vi rör oss inte på idéernas territorium. Det händer någonting annat, något som är på en gång mycket subtilt och enkelt. För man ser att Ryssland är sjukt, men vi kan inte hitta diagnosen, vi saknar verktyg. Och det handlar inte bara om detta land, utan det kan hända att Ryssland så som har skett många gången tidigare utgör ett fält för experiment. Det är land som många gånger lyckas gå före och halka efter. Vi behöver träna oss på att förstå vad som pågår där. Vi behöver förstå hur ett – trots allt – modernt samhälle blir förtrollat, dvs. fördummat på så kort tid och med sådana magra medel.

Kriget har pågått mer än i 1000 dagar, en vansinnig siffra och ändå saknar jag ord och kan säga bara det allra mest banala – att jag saknar ord. Det blir så bottenlöst konstigt att säga något om kriget, så fort jag gör det ser jag ordens tomhet, de bär ingenting i sig. Jag tänker därför mycket på hur jag kan uttrycka mig. Jag har inte funnit det rätta sättet än. Den enorma oöverensstämmelsen mellan ord och verklighet, mellan fina ord och den äckliga verkligheten, mellan logik och idéer på ena sidan och det som äger rum i verkligheten på andra sidan (förintelsen av logiken och vansinnets hån), plågar mig. Det sitter politiker i vita skjortor. Så vita är deras skjortor. Ibland kan jag inte låta bli att tänka på Hans Castorp i Thomas Manns Bergtagen (Hans skickade sina skjortor till Hamburg, där kunde man tvätta och stryka dem, där kunde man denna konst). Dessa skjortors vithet stör mig. Dessa fina och dyra kostymer stör mig. Vilken underbar uppfinning är inte alla dessa skräddarsydda kläder – så att människan kan bära dem och känna sig ren, anständig. Jag själv mår så bra varje gång jag bär en vit skjorta – renare. Vilket kanske är lögn, en lömsk illusion. Så alla dessa fina politiker, också specialister av olika slag, välklädda, bra betalda, säkra och välnärda, sitter och diskuterar krig (alla möjliga krig) och demokratins farliga läge. Medan människor i skyttegravarna dör och människor i fängelsen dör och bomber faller på ukrainska städer. Detta känns så skamlöst, absurt. Detta gap – mellan munnar som spottar ur sig varm luft, munnar på vördade huvud, huvud som sitter på dyra kostymer och all den värdighet som dessa människor äger och livsfaran som människor i Ukraina lever i och tillståndet av total förolämpning som människor i Ryssland känner sig utsatta för. Hur sammanföra de här två världarna som är så avlägsna från varandra?

Dagens ryska regim är så ordnad att de som vill sätta sig emot den saknar självrespekt. Systemet nedvärderar människor, tar bort deras värde. För att göra motstånd och kunna stå ut och stå emot måste man ha respekt och framförallt självrespekt. Den saknas i Ryssland, den försvann som naturresurs ur folkets kropp. Det ryska makten och ryska institutioner är korrumperade, det ryska samhället är atomiserat (var och en för sig), den ryska identiteten befinner sig i fritt fall (vilka är ”vi”, vilka är ”de”?), den ryska kulturen och det ryska språket liknar en cancerdrabbad organism som inte är kapabel att inom sig urskilja vilka celler som är fientliga och vilka som är friska. 

När det gäller ansvar, skam och försök att ta reda på hur det blev möjligt – än så länge är allt dystert. Det ryska samhället är inte kapabelt att bearbeta allt detta. Det simmar i förnekelser, bortförklaringar, förvirringar. Och tystnaden. De som är ansvariga bryr sig inte, de som bryr sig är helt eller nästintill helt maktlösa, alla är besmittade. Framför allt är vi ensamma, svävar i vakuum. Ingen eld, ingen värme, inget ljus, bara enstaka gnistor.

Och tystnaden som jag beskriver, jag känner den i mig.

Det är därför detta brev slog mig så hårt. Eftersom den människa som skriver det äger självrespekt, undrar jag varifrån han (liksom alla som fortfarande sätter sig emot regimen) fick den.

En annan aspekt som är det hur bisarrt detta brev upplevs. Anakronistiskt och futuristiskt på en gång. När jag läste det verkade det som om jag förflyttades till en annan epok, stalinistisk kanske. Men jag har aldrig stött tanken att historien upprepar sig, den upprepar sig aldrig, men däremot kan dess gång röra upp det för länge sedan glömda och bortruttnade så att delar av det förflutna återkommer som spöken, som zombies, som någonting vare sig dött eller levande. Detta brev skrivs av en levande människa som lever i ett zombieland jagat av sina nertystade brott och av oförklarad historia. Också brevet känns som en bit ur 1984, som ett brev från Orwells bok, så dystopiskt. Vi måste hålla i åtanke att den som skrivet det är ensam och lever i ett samhälle vars normer har blivit förvrängda, spegelvända, där ordet krig får inte uttalas och där logik, moral, den enkla moralen[1] — som Kant en gång påstod att han kunde urskilja inom sig — förklaras ogiltig. 

Märkvärdigt är också Pavels sätt att skriva. Att sabotera språket som blev sin egen fiende är en medveten strategi hos många av dem som skriver på ryska idag. Man försöker gå bort från skolregler, bryta sig loss, experimentera. Pavel börjar sällan meningarna med stor bokstav, men han skriver forfarande namn och vissa ord med stor bokstav (är det ett tecken på respekt?). Ordet sanning skriver han som Sanning. Och, trots allt, Ryssland skrivs med stor bokstav, ja… fosterland...

Det som Pavels brev fick mig att tänka på är den vanliga frasen att ”läsa mellan raderna”. Frasen handlar om att se sanningen. Men Pavel vädrar också sanningen, han får vittring på den. Hungern lär honom att urskilja intonation i dofter. Det är så ironiskt att ordet television som kommer från grekiskan kan översättas som fjärrsyn. Men det som vi ser i verkligheten är att människor tack vare televisionen kan vara blinda och till sist upphöra att se med sina egna ögon, vare sig det handlar om det som ligger dem nära eller fjärran. Pavel tränar sig på att vädra sanningen och kämpar för mer nyanserad verklighetsuppfattning. Vi tänker förstås också på Kafka när vi får veta om att någon svälter sig till döds. Det handlar om en svältkonstnär. Det handlar om konsten att svälta. Pavel började avstå från maten. Varför gjorde han så? Jag vågar inte säga någonting om det, men i dagens Ryssland är att leva och inte begå brott mot sanningen en konst, ofta är det en svältkonst.

Jag läste brevet på Vmesto.Media (https://vmesto.media/texts/kushnir_letter). Där kan vi också läsa:

Den 27 juli 2024 dog Pavel Kusjnir, solist i den lokala filharmonin, i Birobidzjans häkte efter en torr hungerstrejk. Han distribuerade flygblad mot kriget, skapade en antikrigskanal på Youtube och arresterades av FSB i maj 2024. 2014 publicerades Kusjnir roman Russian Cutting i Düsseldorf. Hans andra verk har ännu inte publicerats. Boken Birobidzjans dagbok förbereds för publicering, som kommer att innehålla texter från 2022–2023. Bland dem finns brev till aktivisten Olga Misik. De träffades aldrig, men Kusjnir beundrade den modiga ”tjejen med en konstitution” och skrev till henne då och då. Brevet som publicerades av V.M skickades till Misik, som hade lämnat Ryssland, i juli 2023, när Kusjnir hungerstrejkade igen i protest mot kriget.  

Aleksei Egorov, master i filosofi vid Södertörn Högskola, fascinerad av kråkor sedan 2011

Pavel Kusjnirs brev till Olga Misik

 

15 juli 2023

Olya, hej!

Hej!.. Jag ska skriva ett pappersbrev till dig, sedan skanna det någonstans och be dig skicka det till din e-post, och sedan gå online (inte ofta, men jag gör det) och skicka den här skanningen till dig. komplex algoritm. och jag har bara gjort det här en gång tidigare, när girls adress ändrades och brevet – ett papper – kom tillbaka till mig. Sedan början av maj har jag inte haft något eget internet och jag skriver pappersbrev igen. igår skickade jag två pappersbrev, det ena till Moskva, det andra till Berlin. faktiskt, mer än elektroniska, gillar jag att skriva papper och skicka dem i kuvert med vanlig post. jag skriver gärna till dig så här (om du vill kan du berätta vilken adress jag ska skicka det till). under tiden ska jag prova den här algoritmen. allt kan inte sägas i en sådan medvetet öppen form, men alla här vet redan om hungerstrejken, och jag döljer inte heller min övertygelse för någon, även om jag inte tvingar den på någon. jag lät VK-inlägget[2] hänga i två månader och på 6:e dagen tog jag bort det, på två månader såg alla som ville se; men jag avslutade inte hungerstrejken och nu fortsätter jag den lugnt; idag är det redan sextiofjärde dagen. Jag äter ingenting, men jag dricker juice och kefir. det visade sig att detta räcker för livet. jag har inte ont någonstans och jag mår bra. om jag kommer att vara vid liv och fri, nu vill jag veta mer om detta sätt att leva, som jag hittade intuitivt. tidigare hade jag bara i förbigående hört hur människor med anorexi berättade om sina liv. jag stötte en gång på en berättelse om hur L. Wittgenstein älskade att plötsligt och brutalt minska kaloriintaget i sin kost; nu förefaller det mig att precis som det finns veganer, raw foodists, nykterister, osv., vem det än finns i världen, och varje grupp har sin egen filosofi för sin kost, så måste det också finnas människor som äter aldrig något alls, ja, det vill säga ingen fast föda, de dricker bara flytande; och självklart vill jag läsa seriöst om anorexi. att hungerkänslan är behaglig, den kan kännas som en behaglig värme inifrån, jag har läst hos Isak Sirin,[3] plus att det finns alla möjliga poetiska lovord om anorexi, naturligtvis, kompletterade med ande, och riktade uppåt, inte defensiva eller protesterande. – känslan av hunger är, när man vet att man kan äta, om man har frihet och pengar, härlig; kan vara trevlig; i alla fall är det trevligare än mättnadskänslan; men ändå, spänningen i att laga mat och avnjuta den i lugn och ro är trevligare än hunger, och det är vad du i princip förlorar, möjligheten att förvänta sig, om du hungerstrejkar. – de första två veckorna tror man att juicen och kefiren (jag dricker lite kefir, 0,5 per dag; mer juice, men inte heller så mycket) – bara är, typ, för att lindra halsbränna, och att det finns mindre och mindre fett och styrka, och att en dag kommer tillståndet som hos en blockadöverlevare[4] eller en veckling i lägret, men efter cirka 40 dagar saktar viktminskningen ner eller upphör, och allt är återuppbyggt, man slutar drömma om maten. på en gång med detta, till och med ännu tidigare, upphör underbart vackra, färgstarka, meningsfulla drömmar och i allmänhet all psykedelia av denna milda fasta, upphör känslan av speciell renhet i uppfattningen och en stor reserv av tålamod för alla människor, irritabiliteten återkommer, och det blir ännu större än när du äter tillräckligt. kanske andliga effekter måste stödjas av andligt liv. – och nu tror jag – kanske är detta en illusion – att för en vuxen – för mig personligen – om det i mitt liv inte finns någon moralisk terror (det finns nästan ingen) och hårt fysiskt arbete (det finns inget alls), så 1,5 liter vatten per dag räcker för mig, 2 förpackningar juice och en kefir –  en – om fysiskt arbete: de stängde av vattnet och jag insåg plötsligt att jag inte kunde bära en liten hink länge; omärkligt, men jag har kraftigt försvagats. mer om fysiskt arbete: jag blev först uppsagd från mitt jobb, sedan, även efter en kort tid, anställdes jag tillbaka; och idag hotade de återigen att sparka mig; det är snarare moralisk terror; men hela den här tiden gick jag till jobbet, spelade på scen, till och med spelade en solokonsert, det är inte svårt för mig att göra det än så länge... jag tror att de kommer att sparka mig så småningom, men de måste hitta (skapa...) en allvarlig anledning till detta. eller bara vänta till slutet av kontraktet. (eller de kan bara sparka mig;) det här är Ryssland.) rent generellt har jag inte blivit hotad, även om jag förstås får min del av hat, men det här är fortfarande nonsens, bara nonsens. detta är inte moralisk terror. jag har haft mycket tur – hittills. (jag läser lite av vad de skriver till dig... för att inte tala om din natt med pennor)[5] det är bättre att jag berättar de bra sakerna för dig – det viktigaste är att jag idag fortfarande är fri. Oavsett resultatet av hungerstrejken, om jag förblir fri någon tid, tror jag att jag kommer att fortsätta med en tydlig aktivism i den verkliga världen, det finns nya tankar om denna fråga, något som jag inte har sett hos andra, även om det är mest troligt att jag är bara inte känner till om det – förmodligen har åtminstone någon redan gjort – allt som kan komma att tänka mig inom protestområdet. det kanske kan vara intressant för dig att få veta om vad som hände med mitt luktsinne. till en början banalt intensifierades det, särskilt vad gäller dofterna av mat. sen intensifierades det med inspiration (jag rökte ett paket cigaretter om dagen från 18 till 28 år gammal, och tre dagar utan cigaretter vid 21 gav en liknande ökning av lukt – det enda att jämföra med) men det var ändå isolerat; syn och hörsel fungerar konstant och synkront, som i en symfoni, eller hur? du går nerför gatan och i huvudsak vad du hör är vad du ser. och slutligen, när jag började känna någon slags lukt hela tiden och blev medveten om det, när det blev ett flöde, så smälte det gradvis samman med hörsel och syn till ett. är det alltid så för andra människor? För första gången hade jag liksom en plus en dimension av perception när man är ute. (Till råga på allt är det också vår.) till exempel, om två tonåringar gick bakom mig (och på sidan där vinden kommer) eller ännu bättre, låt det vara ett par vuxna. man känner deras frisyrer och dofter tillsammans bakifrån, sedan tydligare, närmare, nu var för sig vad och hur de luktar och vad och hur var och en säger, sedan hinner du ikapp dem och få se dem; i allmänhet har lukter från människor blivit med intonation, genom intonation kan du ibland känna igen något specifikt och viktigt bortom ord; den är alltid annorlunda, fastän rösten är densamma och man känner igen den; det visar sig att lukten också har en intonation, den ändras ibland bokstavligen på näsan, det vill säga framför våra ögon, precis som havets vatten ändrar sin färg i sin rytm, vilket inte alltid beror på förändringen i solens ljus. många av dofterna från gräset och träden antog en matliknande doft, medan andra inte gjorde det, de blev helt enkelt ljusare och starkare. Allt detta var intressant och varade också till omkring den 40:e dagen utan mat; sedan började det blekna och nu, på den 65:e dagen, har det redan försvunnit, allt har blivit som förut, vilket är synd. jag gillade när förbipasserande bilar inte bara skapade en ljudlinje (var och en har sin egen), färg och märke (och Birobidzhans bilflotta är ett särskilt mirakel, de är alla högerstyrda och alla väldigt snygga, ett ovanligt urval, var tredje bil är en Prius, och jag har älskat Priuser sedan barnsben) och körde, men också luktlinjen; jag gillade doften av vädret, varje dag är också annorlunda, osv. jag ville också berätta om hur man lugnt tittar på maten på hyllorna. jag går trots allt till mataffären för att handla vätskor. de lägger fortfarande mat på kassan framför mig, och du kan inte gå förbi alla hyllor och montrar med färdig mat utan att titta, plus, återigen, allt luktar. så här, som jag förstår det, för att lugnt beskåda denna mat, är det viktigaste att inte börja laga den i din fantasi och inte föreställa dig att den är din egen. och om själva känslan uppstår, rör du inte vid den, du ignorerar den bara och det är allt, det räcker. det visar sig att hungern i sig inte kan utlösa begäret; – det verkar för mig som om jag ännu inte har gjort bekantskap med hunger under de här 65 dagarna. (och det finns ingen förtjänst i detta.) jag hade 2 sömnlösa nätter, efter 1 av dem åkte jag en dag till Khabarovsk och tillbaka; jag blev förvånad över att de sålde mig biljetten – till en närliggande region! och tillbaka också – utan att be om pass eller något alls, vid busstationens biljettkontor. var är det vanliga i centrala Ryssland? har det inte kommit hit än?.. [6] jag kom tillbaka sent på kvällen, satte mig vid bordet och började minnas tårtan som jag åt i tidig barndom, och plötsligt hörde jag lukten av denna tårta så tydligt, på fullt allvar, att jag trodde att mina grannar fick receptet från internet och håller på att baka den – den är hemlagad, inte köpt i mataffären... okej, nog om mat. för att fylla tiden på kvällarna utan internet plockade jag fram ett gäng böcker. urvalet här är inte särskilt stort, i bokhandeln är det helt enkelt dåligt, och antifascistisk litteratur har städats bort. på biblioteken är det lite bättre. Innan jag går vidare till specifika böcker – jag känner att det är osannolikt att jag kommer att kunna lämna det här ämnet förrän i slutet av brevet – vill jag att fräscha upp lite politik. utan internet fick jag veta om de ”militärkuppen" när allt i princip var över. mest troligt – mer än halva chansen – detta är en iscensättning med 2 mål: 1 för att ta bort Prigozjin (han skulle inte vara en konkurrent till Kadyrov) 2 för att visa att folket och partiet är enade, för att göra en video med en utflykt in i historien (det är lätt att fastna för detta), osv. men, om verkligheten - vi kollapsat in i den här historien ända fram till Peter den stores tid (pre-Peters tid!), då detta var typiskt tidsandan (även om jag inte kommer ihåg ett specifikt exempel nu). moralisk ruin, Olya. so anyway, det här är vårt älskade fosterland, vi kommer inte att ge upp det. no pasaran! Sanningen finns där ute någonstans. tja, om böcker, enfin. de två första som jag läser nu - det här är inte första gången, men jag läser dem om. den första är Kerouacs Dharmagänget. det förefaller mig att den högsta punkten, den högsta prestationen för bokutgivning i Ryssland, är Kerouacs Visions of Cody översatt av Nemtsov. det bästa, största som Kerouac gjorde var Visions of Cody översatt av Nemtsov... enligt min mening är Maggie Cassidy helt enkelt en lysande bok. självklart älskar jag På drift och läste den också nyligen om och såg (istället för tragedin med Cassidy/Moriarty, som brann för alla, men som folk runt omkring honom bara skrattade åt och öppet hatade) en kamp på liv och död mellan arbete och fattigdom (två poler av liv utan en rimlig mitt) som Jack London (Fadejev och Makanin stammade lite om detta) ... och "Dharmagänget" då, för första gången, var det en bekantskap före bekantskap, jag förstod fortfarande Kerouac på mitt eget sätt, det vill säga jag förstod honom inte alls, jag kunde inte gilla honom, det var nödvändigt att bemästra Beckett / Burroughs / Bukowski, Joyce, Henry Miller – då, för 20 år sedan, när det inte luktade fascism hos oss för mig, och om det fanns en lukt, verkade det vara från något som höll på att gå bort, rester, från mode, från hopplöshet; jag trodde då att man kunde överlämna sig till politiken bara av rädsla för sann verklighet, som är i glädjen och smärtan i personliga relationer; men jag hade fel;) min nära vän vid den tiden, en girl som hette Lena, hon bodde med sin mamma i en lägenhet (i Moskva), och jag bodde i studentboende MGK,[7] och för henne var förmodligen våra inspirerade drinksessioner i studentrummet. verkade som scener från Dharmagänget; – hon gav mig den för att läsa, jag läste den ärligt, mindes ett par scener och den allmänna andan, som det tycktes mig, av något slags förvirring, melankoli, –  ensamhet. – och lämnade tillbaka boken till henne. så; nu betyder det att jag läser den igen (i en annan översättning). Jag gillar det mycket bättre. så ärligt – få människor skriver. Jag är bara halvvägs igenom den, men det verkar som om det viktigaste redan har uppnåtts. något jag inte märkte första gången. du vet, Bruegel har en målning som heter Ikaros fall. där är själva Ikaros fall en knappt märkbar episod, för att vara säker. resten av karaktärerna i den här bilden bryr sig helt enkelt inte, men det är huvudsaken, det är vad hela bilden handlar om. så gör Dharmagänget! Ikaros är Rosie. Rosies fall är bokens huvudhändelse, och varför hon bestämde sig för att ta flyget från taket och ner. detta är det 15:e kapitlet; Rosie insåg att fascismen var på väg, hon försöker förklara det: ”snart kommer det en ny stor polisrevolution” (!) ”i slutändan kommer de alla att sitta i fängelse – du förstår inte, det här är bara början” ”vi kommer alla att arresteras i morgon – om inte tidigare . – Hon tittade på dörren med oförställd fasa... ” ”Det här är bara början. allt detta är kopplat till Ryssland” (!!) Rosies död kastar en skugga över all denna ”buddhism”, men ungdomen finns kvar, livets enda innehåll är ungdomen. resten är tveksamt, eftersom de inte hör Rosie, som ensam förstod vad som är viktigt, vad som måste bestämmas först av allt, för livets skull på jorden. ... den andra boken är Liv och öde av Grossman. det är en av dess första publikationer i Ryssland. (någon gav bort den, onödig, till biblioteket; och de gav bort den till mig) jag håller den i mina händer nu, sitter i köket i min hyrda lägenhet, där jag tvättade damm från gasspisen en gång i veckan, den 66:e dagen utan mat, köksbordet har för länge sedan förvandlats från ett matbord till ett skrivbord, och alltså är Grossmans bok — den är av ett bokförlag från Fjärran Östern, det ligger här, i närheten, Vladivostok, signerad för tryckning i slutet av 1989 år gammal, jag var 5 år gammal, och Olya, hör på vilken lysande fras, kommentaren till romanen slutar på den andra sidan av boken: ”eposet är genomsyrat av författarens smärtsamma tanke: livet är frihet”. livet är frihet! livet är frihet! var det verkligen möjligt att detta skrevs på någon Linotype-maskin, för hand, på order uppifrån, med ett hycklande flin, i vårt land, på nittiotalet? nej! det var på riktigt. och detta var, och för inte så länge sedan, de som skrev detta är förmodligen fortfarande vid liv. Vi har det i oss. Ryssland har det; en fucking impuls till frihet. förlåt, Olya, för svordomen. vänligen ta det inte som respektlöshet (men som förtroendet.) Det finns inget att säga om själva boken. Det här är ett språng över huvudet på alla sätt. för sovjetisk litteratur är detta definitivt ett språng över huvudet. allt som är mer och högre än detta är inte längre sovjetisk litteratur. (undantaget är Vasil Bykov.) Jag läste också Henri de Montherlants dagböcker (den första boken om hungerstrejk, och mycket bättre än jag förväntat mig, jag gillade verkligen), Vysotskijs prosa (”livet utan sömn” – handlingen är som Cameron är i ”avgrunden” och John Lilly nämns, som jag nyligen såg i en dröm, En roman om flickor... det finns tre böcker i världen som, enligt min mening, ärligt säger om föräldrarnas attityd - inte alla, men några - mot barn: det är det första volymen av Stephen Kings Det i Zhukovsky/Cadman-utgåvan, Célines Resa till nattens ände  och En roman om flickor av Vysotskij), Rysslands historia av Kljutjevskij (allt flyter och ingenting förändras), Chinua Achebe (Guds pil är mycket lik Dagar i Burma, även om det verkar som om det finns en nyans, men det verkar vara frånvarande i det här fallet) och tolv volymer av Ortodox Encyklopedi. Du kommer att fråga om det finns minst en antifascistisk sida i dessa 12 volymer. Jag tror det. Publiceringen började under Jeltsin, i de första volymerna är Putin ännu ”tillförordnad” och under den gamle patriarken Alexy, till skillnad från Kirill, Alexey trodde på Gud. Naturligtvis är artiklar om traditionella värderingar hemska. men de historiska och kulturella artiklarna är bra, om de nya martyrerna och ”interna” – väldigt coolt. Det är inte för inte som Lars von Trier ville göra en porrfilm om skillnaderna i öst- och västkyrkornas dogmer. (och det är synd att han gjorde Nymphomaniac istället.) För mig är kristendomen är en absolut sanning. som en syl kan du inte gömma den i någon säck med traditionella värden. Men de senaste dagarna har jag fokuserat på Grossman och Kerouac. dessa böcker är åtminstone inte så tunga;) ja, det visar sig vara tre ark med sex sidor inte i rad, jag skulle definitivt inte hinna skriva så mycket på tangentbordet även på min bärbara dator, jag skulle inte orka bara, men på pappret är det lätt, jag måste till och med hålla mig för att sluta skriva. Om papper försvinner blir det inga grafomaner. men utan grafomaner blir det enligt mig värre.

Jag önskar dig stora saker, stor glädje, stor frihet, stort liv. om du vill, skriv, jag blir glad.

med djup respekt för dig, Pasha Kusjnir

[1] Så vanskligt är påståendet att det finns en ”enkel moral” men låt mig vara för en gångs skull…

[2] VK: Vkontakte är ett socialt nätverk populärt i Ryssland, motsvarande Facebook

[3] Kristen författare-asket, levde i Assyrien och Syrien under andra hälften av 700-talet.

[4] Blockaden – så kallas i Ryssland belägringen av Leningrad som varade i cirka 900 dagar, från 8 september 1941 till 27 januari 1944. Den är en av de mest förödande belägringarna i världshistorien i termer av stupade (döda civila: 642,000 under belägringen, 400,000 vid evakueringar).

[5] Pennornas natt (spanska: La Noche de los Lápices) var en illegal förtrycksoperation som utfördes av den argentinska polisen 1976, under militärdiktaturen, engagerad i vad de kallade ett "smutsigt krig". Omkring tio minderåriga elever kidnappades av säkerhetsstyrkor, endast fyra av dem överlevde.

[7] MGK — Moskvas statliga musikhögskola.