Johan Jönson: I hängmattan

Alva Hedlund

Det är som om någon satt Brian Eno i en stockholmsförort, tagit synthen och gett honom ett botaniklexikon. Det som framträder: en partikulär romantik, en alldeles stillsam vardag, något enormt i de små förskjutningarna. Först när sekvenserna avslutas, och i cirkulär fashion, återkommer till och erkänner sin egen början, framträder helheten som ett avtryck av något som redan hänt. Till en början så slår I hängmattan mig som den minst Johan Jönsonska premissen för en bok jag kan föreställa mig: en betraktelse av en fjäril, på prosa. När man registrerar dess närvaro är den sedan länge bortflugen. Och nog blir själva läsningen, även om sättningen är bred och tät, en kort sekvens. På 46 sidor är boken Jönsons kortaste, och för referens är pärmarna var för sig lika tjocka som de samlade sidorna. 

Bokens första del går, även om jag drar mig för det, att beskriva som en naturnära vardagsprosa. Jag drar mig eftersom att beskrivningen pekar fel: den pekar åt att vi ska stanna i världen, nöja oss. Titta på poesin som en tavla snarare än en rörelse. Det är först när texten slutar vara fetstilt som jag inser att den varit det från första början. Blickens cirkelrörelser påminner mer om Jon Fosse än en röst igenkännbar från tidigare böcker. Efter hand börjar andra platser flyta fram, kända tidigare inventarier från den Jönsonska bibliografin. Arbetsrummet, det egna könet. Hägersten.

Bokens andra del, en kapitäl punktlista med tät sättning, är mer intensivt pacead och har en associativ kvalitet. Ibland skriker den av brist (BOKSTÄVERNA LJUDAR INTE ● VILKEN SAND SKA GJUTA DOMEDAGSKLOCKAN). Men bristen rymmer också textens stora vilja, en pil som vill ut. Här är det som en bristande beskrivning av bokens första del kan döda: texten vill tala med oss. Och vi, vi borde göra vårt bästa för att svara. 

Den nästan formalinartade kvaliteten hos den täta prosan går förlorad på mitt fullständigt dopaminsprängda uppmärksamhetsspann. Eller, för att låna ett citat: MASKARNA VINDLAR I DIN HJÄRNA. Alltså, min. Jag kommer på mig själv med att vända mig bort från boken, åma mig. Kolla mobilen. Men jag vill så gärna bli återförtrollad, och när mitt intresse vänder sig bortåt kommer det snart krypande tillbaka igen. Förlåt. Vi försöker igen. 

I boken finns en tendens som väcker en instinktiv misstänksamhet hos mig. Ord som hermeneutiskt eller mikroosmosen blir lätt en poserande ljusshow, ett sorts poesins flair bartending. Men jag kan snart andas ut, för Jönsons omisskännliga precision lyfter snabbt språksfären från a-kurs i filosofi till något nästan arkaiskt. Som läsare måste man tro på att ordens storlek bara matchar tillståndets otrolighet. Man kan kalla det att hålla upp en spegel, eller att utgjuta. 

Det annars, för författaren, så vanliga arbetstemat lyser med sin frånvaro. Om tidigare böcker är en redogörelse för åtta timmars arbetsdag, är I hängmattan en fantasi om vad man kunde göra med dem istället. Låta saker och ting stå stilla. Betrakta en vattendroppe falla från kranen, splittras, rinna ut i avloppet. Vad den kan möta där. Låta besjäla och besjunga de allra minsta beståndsdelarna. Och är det inte detta Johan Jönson egentligen gjort hela tiden, genom sitt precisa språkarbete där varje bokstav, ljud, stöt får sin plats i en egen systematik. Nej, det här är inte en o-Jönsonsk bok. Man kanske inte kan riva ner uppmärksamhetsekonomin med en enda bok, men det här är ett mer än godkänt försök.

Alva Hedlund, poet och kritiker