Sorin Masifi: Skadad Skapad Åter

Néa Sedell

År 1960 skriver poeten Paul Celan ett brev adresserat till psykologen Hans Bender. Där påtalar Celan att han inte ser någon skillnad mellan en handskakning och en dikt. Det är en analogi vars uttömmande skulle kräva ett betydligt större omfång än den här texten. Vad den emellertid antyder är att poesin, likt den utsträckta handen som möter och greppas av en annan, konstitueras av porösa konturer. Den står alltid i relation till något annat, varse sig det gäller andra material, kroppar eller tänkanden. Att skriva poesi innebär att med öppna händer erbjuda något till världen och hoppas på att någon ska ta emot det.

Celans ord finns återgivna i Sorin Masifis senaste diktsamling Skadad Skapad Åter. Tematiska överlappningar till trots är det inte Celans hägrande närvaro som ger sig tillkänna då jag läser Masifis verk. Drygt fyra decennier efter att Celan skrivit sitt brev kommer den amerikanska poeten Claudia Rankine att uppmärksamma hans formulering. Hennes prosalyriska skildring av handskakningens ritual, då den i hävdandet av ett ”jag är här” överlämnar sig själv till den andre, bildar en särskild poetik. För Rankine utgör nämligen detta här diktens konstitution. Dess sammansättning av hållfast närvaro, och akten av att ge denna närvaro till en annan, fordrar både igenkänning och erkännande. Rankine har, genom sina poetiska bearbetningar av dokumentärt material, gjort sig ett namn som en av de främsta, och mest skoningslösa, skildrarna av svart erfarenhet i USA. Sedan den hyllade debuten Staten Systrarna Dikten (2022) har Masifi, å sin sida, utmärkt sig som en poet som arbetar på liknande sätt med kurdisk erfarenhet i Sverige. Hon föddes år 1982 i Erbil i Södra Kurdistan och kom till Sverige fyra år senare. De tematiska överlappningar som sammanför Masifi och Rankine kan sägas kretsa kring frågor om kolonialismens efterverkningar, traumats temporalitet och dikten som sorgeprocess. Men till skillnad från Rankine har Masifis utgångspunkt kommit att bestå av den egna familjen. En särskild roll intar en bortgången syster, vilken även bildar ett band mellan Masifis två diktsamlingar.

Det finns flera anledningar till min alltmer påträngande känsla av att Masifis två verk är att betrakta som delar av en större helhet. Här förekommer en rad gemensamma drag: de treordiga titlarna, den snarlika formen. Tätt fyllda sidor som bryts upp i trestrofiga verser, ibland övergår de till enradingar som lämnats ensamma på sidorna. Här finns en mängd citat, stundom insprängda i texten och då gärna utmärkta med en fotnot. I Skadad Skapad Åter trängs bland andra Vilhelm Ekelund, Gunnar Björling, Ahmed Arif och Audre Lorde. Det hastiga flödet blandar ett antal språk: svenska, engelska, kurdiska. Ibland övergår den radbrutna prosan i dialoger. Gemensamt är även de modernistiskt klingande anaforerna som för tankarna till Edith Södergran.

Vad gäller de händelseförlopp som skildras i diktsamlingarna skiljer de sig åt. Om debuten var en elegi som kretsade kring att åter göra den förlorade systern och nationen närvarande, arbetar Skadad Skapad Åter med Masifis egen erfarenhet av att som nittonåring, tillsammans med sin far, bli falskt anklagad för mord efter att hennes syster tagit sitt liv. Genom verket förekommer antydningar om ett av den svenska staten fingerat hedersmotiv. På så vis vävs olika typer av trauman ihop: mikro- och makrokosmos samverkar. Det blir påtagligt att denna komplexitet formar såväl skrivandets villkor som den dikt som här tar till orda. Och det är en hårresande berättelse som ligger bakom diktsamlingen, den sträcker sig bortom det värsta tänkbara. Inledningsvis bör det anmärkas att Masifis poesi är starkt bunden till just intrig och berättande. Dikten har en tydligt förmedlande funktion. Vid första anblick antar den ibland mer prosaiska än poetiska egenskaper. Texten strävar efter konkretion och gensvar. Något oväntat för en diktsamling så är de mer prosaliknande avsnitt som skildrar diktjagets nattliga besök på Kurdiska biblioteket ett av bokens starkaste partier.

Då verket inleds har något försatt diktjaget i rörelse. Ordflödet rör sig genom ett blomstrande landskap, medan textens subjekt färdas längs sommarens stigar. Till fots, på cykel – om och om igen. Ett minne har återuppväckts och har gjort stillheten omöjlig: 

Jag går mot det gröna inuti grönskan   mot mörka torn av moln

mot minne och förträngning   mot det som måste ta sig ut

Jag går genom regnet som faller genom sjön

Jag går genom regnet som faller genom sjön

Allt har blivit poröst och instabilt, som om fysikens lagar förlorat sin giltighet. Naturen saknar plötsligt soliditet. Gränsen mellan inre och yttre går inte längre att urskilja, men detta är också förutsättningen för att det bortträngda åter ska inträda i medvetandet. Men en sådan öppning ackompanjeras även av en utomkroppslig sorg, som vandrar bredvid diktjaget under dess strövtåg, i väntan på att åter inlemmas av det. Det är som om naturens konkreta materialitet överförts på sorgen, som är mer gripbar och påträngande än de sammansmältande platser som diktjaget passerar. Samtidigt innebär mötet med sorgen att även diktjaget antar naturens drag. I ett allt mer skingrande tillstånd fäster sig diktjaget vid trädens grenar. För att samla det spridda eftersöker dikten en rekonstruktion (formuleringen återkommer i boken). Här finns drag av det som, inom konsten, brukar beskrivas som forensisk estetik. Konnotationerna till en brottsplatsundersökning passerar inte heller obemärkt förbi. Oavsett måste delarna sammanfogas för att berättelsen ska komma till uttryck. Detta ständigt återkommande imperativ utkristalliserar diktens uttalade metod:

Jag är en arkeolog som söker efter mig själv

söker efter utspridda fragment, söker efter frågorna som leder mig framåt

att skriva är ett pussel, för varje bit jag finner saknas en annan

Om det i Celans analogi rör sig om en hand som sträcker sig mot en annan, finner vi i Masifis diktning händer som famlar efter sig själva. Som för att återskapa den kontur som försvunnit. En av de mest frekvent återkommande formuleringarna är olika versioner på följande strof: ”jag rör vid mina fingertoppar drar dem över mina händer / jag håller mina egna handleder och andas”. Det egna jaget verkar sammanfalla med en avsaknad, en frånvaro av något som borde vara där: sorgen, systern, staten. Inte ens den egna existensen är tillförlitlig, den egna kroppen måste vidröras för att diktjaget ska förvissas om att den finns.

Vad som följer är en virvel av minnesbilder: natten i cellen, skogspromenader med fadern, systerns begravning, polisförhören, mamman som sover tätt intill natten efter att diktjaget blivit frikänd. Allt i en vindlande hastighet, i frågornas framåtrörelse. Men det finns också en övergripande struktur. Diktsamlingen är ordnad i fyra delar, som främst skiljer sig åt på ett tematiskt plan. Den första, som omfattar drygt halva diktsamlingen, skildrar i ett närmare fyrtiotal dikter förloppet från systerns död fram till diktjagets frigivning. Insprängt i denna framställning finns samtalen med pappan och barndomens lekar med systern. Denna uppbrutna tidslighet är ett grepp som återkommande tillämpas av Masifi, vilket gör att de olika delarna överlappar med varandra. I den andra delens sjutton dikter står vreden och hämndlystnaden i fokus, då spåren av det som skett endast kan uttydas genom traumats effekter (ett ”skrivande i blindo”). Den tredje delen får en betydligt skarpare kontur då den gestaltar diktjagets fem dagar i fängelsecell, hemsökt av föreställningen om att pappan just har varit där eller möjligen befinner sig bakom väggen. Slutligen präglas den fjärde delen av katarsis, där uppfordrande bilder av en helhet som inte går att förstöra åberopas i olika skepnader. Verkets förlopp utmynnar alltså i en progression som går från porösa tillstånd till en alltmer skarpare kontur, det verkar sträva efter klarhet.

Denna strävan till trots präglas bokens struktur av sorgeprocessens röra. Varför det rör sig om just fyra delar tangeras delvis genom ett för dikten återkommande motiv: rummet och dess fyra väggar. Här blir de till diffusa orienteringspunkter. Bokens första dikt följs av en bild på fyra svartmålade rektanglar. Det är som att det rutnät av svartvita fotografier från Masifis debut övertäckts av svart färg. Jag misstänker att det inte heller är oavsiktligt att denna fyrdelning också speglar indelningen av det inre organ som gärna intar en särställning vad gäller skildring av sorg, det vill säga det brustna hjärtats fyra kammare. Skadad Skapad Åter rör sig genom förhörssalen, fängelsecellen, hemmet, skogen, biblioteket och, naturligtvis, dikten själv. Men dess rumslighet betecknar också en uppdelning mellan inre och yttre. Inte minst handlar det om det instängda, inneslutna och oåtkomliga som reflekterar diktjagets erfarenhet av att ha berövats sin egen sorg: ”åtminstone fick du behålla din förlust, åtminstone fick du behålla din sorg, åtminstone fick du sörja din syster, din bror, ditt barn, din älskade, åtminstone var sorgen din att sörja”.

Rummet härbärgerar något som förblir bortom räckhåll. Det vore inte allt för långsökt att se paralleller mellan en sådan rumslighet och språket som poetiskt material. Skadad Skapad Året bär därmed exillitteraturens signalement: ansatsen att med ord teckna konturerna omkring den förlust som förblir ordlös. I Masifis verk kommer diktens huvudsakliga modus, stilfigur och form att karaktäriseras av frågan (om något är det här Celan gör sig påmind). Mina associationer går till en av den svenska samtidslyrikens stora giganter, där frågan intagit en liknande funktion: Ann Jäderlund. Men om frågan för Jäderlund handlar om öppning och porositet, återfinner vi hos Masifi en fråga som, alltefter att dikten vecklar ut sig, utkräver ett faktiskt svar; en plats att slå sig till ro. Möjligen är det av denna anledning inte igenkänning eller erkännande som utgör drivfjädern i Masifis diktning. Dess röst tycks ha ett annat syfte än att enbart bli hörd. Skadad Skapad Åter är en åkallan av en utebliven upprättelse. För min del präglas därför läsningen av dessa tankar: vad innebär det att dikten ställer frågor? Och vilka svar kan den egentligen ge?

Frågandet innebär, enligt Masifi, ett sätt att få sorgen att framträda. Om detta blir läsaren varse genom en inledande anmärkning som föregriper dikterna. Poesin, skriver Masifi, har drivits av en vilja att förstå. Vad som följer är något så överraskande som en tredelad frågeställning, vartefter den första delens kursiverade anslag utmynnar i ytterligare en frågeformulering, om än av mer poetisk art. Det frågorna tycks utpeka är den punkt som skiljer katastrofens före från dess efter, varigenom det blir möjligt att överhuvudtaget begrunda den. Premissen får till följd att boken är överbelamrade av frågor; staplade på varande, antydda och utskrivna, med och utan frågetecken. Det råder således en ambivalens mellan fråga och påstående, frågande och adressat, de frågor som riktas mot dikten och de som ställs av den. Det är som om dikten själv antar den form av utfrågning som diktjaget faller offer för i förhörsrummet. Men mest påträngande är oviljan att skilja frågan från den till vilken frågan ställs, den är så att säga riktad på ett specifikt sätt. Och denna riktning pekar nästan alltid mot ett specifikt svar, eftersom Masifis diktsamling inte bara handlar om undersökning och utfrågande. Dessa förehavanden inbegriper ett ansvarsutkrävande:

Mitt liv i det här landet vittnar om det

Våra liv i det här landet vittnar om det

Din patologiska fixering vid att definiera

andra för att därigenom definiera dig själv

Vem är du egentligen

Vem är du bortom din stat och din infrastruktur

Vem är du bortom dina myndigheter och institutioner

Det du som här adresseras tillskrivs ett namn längre ner i dikten: Sverige. För i detta ”vem är du” väcks också frågan om medskyldighet, som om den härbärgerar en undran om hur det är möjligt att förbli tyst inför andras lidande. Om något så pekar frågan som form mot en föreställning om tillhörighet med det som finns utanför det egna. Men det innebär många gånger att stå i förbindelse med något fruktansvärt. Hur är det då möjligt att, med denna vetskap, fortsätta skriva? Att fortsätta vara en skapande människa?

Min misstänksamhet väcks av att Skadad Skapad Åter tycks utge sig för att ha svar. Dikten är läkande, helheten är en reell möjlighet, den egna värdigheten är intakt, det inre ett tryggt förvar etc. När Celan däremot talar om handslaget finns också omskakningen inskriven i en sådan analogi. Vad jag här vill komma åt är att det i mötet mellan två kroppar, som vidrör varandra, uppstår något som inte tillhör någon av dem. Mellan den som sysslar med att låta pennan möta pappret och läsaren, som låter orden ljuda inom sig, uppstår något tredje. Men för att detta ska ske krävs att författaren släpper kontrollen och inte själv bestämmer hur dikten ska tolkas. Detta blir påtagligt när upprepningar istället övergår till att vara förtydliganden:

Rädslan var som ett tredje öga

som såg allt, också det som inte hade skett

Det tredje ögat såg framåt och bakåt i tiden

På utsidan var jag sammanhållen

Men inuti var jag rädd för allt

Strofens första två rader har redan, på ett poetiskt övertygande sätt, förmedlat det som de efterföljande befäster. Att låta dem stå ensamma hade, enligt min mening, öppnat dikten för en precision som samtidigt tillåter vidare associationer. Istället handlar det nu om att fixera dessa associationer i en specifik riktning. Ett liknande exempel lyder: ”jag rörde vid mina händer, vid mina handleder /jag rörde vid mina fingrar, fingertoppar /känslan av mina egna händer var en försäkran / ett slags skydd mot deras anklagelser”.

Något välvilligt kan detta tolkas som en del av gestaltningen av verkets uttalade uppgift. Nämligen den att med dikten som mikroskop och röntgenfotografi utgräva det minnesmärke som boken är avsedd att vara. Därigenom ska något kunna återställas. Men här infinner sig min tvekan inför verkets hållning. Den gör sig gällande redan i diktsamlingens titel: ”skadad skapad åter”. För med detta åter har diktens slutdestination redan lokaliserats. Språket ska åter spira, frågorna ska besvaras, diktjaget ska, som verkets återkommande formulering lyder, ”skapa sig själv ånyo”. Med katarsis som ändamål är det upp till dikten att utgöra den farkost som ska föra oss dit. Men ur detta följer att författaren på förhand har definierat verkets till synes ödesbundna slutpunkt. Detta innebär att det redan kända blir estetiskt viktigare än de oanade dimensioner som poesin rymmer. Svaret föregår så att säga den fråga som ska komma att ställas. Dikten kräver således att jag som läsare träder in i texten med vetskapen om att något redan avgjorts. Vad gäller gestaltningen präglas den av en dramaturgi där motgångarna, i den mån det är möjligt, redan har övervunnits då dikten tar till orda. Att Masifis bok därtill inleds med vad jag tolkar som två olika förord, vari det första preciserar såväl en tredelad frågeställning som ett övergripande syfte där det också förklaras vad verket är, bekräftar min tes.

Med detta sagt är Skadad Skapad Åter en generös diktsamling. Den präglas av en outtröttlig energi där dikten omvandlas till en ström så stark att den tycks fullkomligt ohejdbar. Den ter sig nästintill oregerlig, samtidigt som dikten gör anspråk på att ordna, rekonstruera och precisera. Den gestaltar, med andra ord, en sorg som tillåts gå upp i sig själv och sin egen motstridighet. Snarare än ett mer konceptuellt eller abstrakt närmande har vi här att göra med poesi som själv tillåts vara sorgsen.