En liten roman

Lars Norén

Bokförlaget Faethon
Alva Hedlund

Den 16:e december 2004 sätter sig Lisa Montgomery i sin bil. Hon kör 16 mil, från Kansas till Missouri. Sedan kör hon samma sträcka tillbaka, med ett nyförlöst och blodigt barn i famnen. 

Däremellan har Montgomery med en kökskniv tillförskansat sig fostret, och mördat barnets mor. Vi möter en kvinna med kort tid kvar att leva, i exofiktiva “En liten roman”, Lars Noréns sista roman innan hans egen bortgång 2021. För Lisa är slutet redan skrivet: hon ska bli den första federala kvinnliga fången sedan 1953 att avrättas. Under sin tid på death row är hon den enda kvinnan där. Både intresset för människor i samhällets utkant, och försöket att porträttera dem bortom sensationalism och fördömande, känns igen från tidigare Norén-verk, som romanen “Biskötarna” och pjäsen “7:3”. 

Bokens Lisa är ambivalent. Hon pendlar mellan vakenhet och dröm, och tycks inte riktigt kunna förstå om det verkligen är hon själv som har utfört det groteska. Institutionaliserad ser hon tillbaka på det skändande av familjen som social institution som hennes egen uppväxt utgjort. Från en bakgrund så våldsam att det känns ofattbart, nästan traumaporr-artad om den inte varit sann, ställs indirekt frågan: Är inte Montgomerys brott allas vår börda att bära? Samhällskroppen som lät ett barn leva i ett sånt gränslöst våld, har inte den skapat en situation som inte kunde fått ett annat utfall? I Montgomerys inre rör sig en strid ström av berättelser och idéer. Bokens Lisa är inte färdig; hon vill till Montana. Hon vill ut. 

Socialt och kulturellt är det svårt att foga in Lisa Montgomery i en traditionell kvinnoroll. Den allmänna toleransen för våldsamma kvinnor prövas så långt mycket mer sällan att såväl medier som de breda samhällslagren verkar chockade. De appeller som görs för Lisas benådande betonar inte det banala, men alltjämt bisarra, i att besvara mord med mord. I senare pläderingar för hennes benådande görs ett tämligen övertygande case för att Montgomery var psykotisk vid tiden för mordet, och inte nödvändigtvis hade en frisk verklighetsuppfattning. Ändå blev hon den första kvinnan sedan 1953 att avrättas i ett federalt fängelse. 

Dödsstraffet blottar en idé om att man kan passera en viss gräns, varefter man inte riktigt längre är mänsklig. Så som man dödar kreatur med galna kosjukan, resonerar förespråkarna. Bad apples. Norén har på grund av sin humanistiska syn svartmålats som naiv på gränsen till tramsig. Men det är radikalt att gå i polemik med den dubbla stigmatisering som präglar samhällets syn på kvinnliga brottslingar. Det är svårt att utifrån rådande syn i väst kulturellt begripliggöra kvinnor som begår våldsbrott. Dissonansen är helt enkelt för stor mellan arketyperna kvinna och mördare (att Montgomery dessutom är moder gör inte saken enklare). Men det finns ett undantag: kvinnor kan hämnas. Det enklaste, diskursivt, är då helt enkelt att framställa brottet som en förlängning av relationellt våld, i det här fallet mellan Lisa och hennes styvfar, och därigenom en indirekt form av hämnd. Det är i princip den enda förklaringen där hennes sociala kvinnlighet lämnas intakt. 

När vi ska göra det ofattbara våldet begripligt betonas också Montgomerys “vansinne” i sig självt. Det är modern som säljer hennes kropp, som skapat Montgomery. Inte staten, polisen som inte ingriper, inte det samhälle där infrastrukturen för trafficking kvarstår. Förfrämligandet av våld är en tarvlig facisms sprattlande försvarsmekanism. En handel med flickor måste ses som ett politiskt, inte interpersonellt, problem. Skulle någon sorts öga-för-öga-princip faktiskt tillämpas, borde den osynliga handen rimligen fatta en revolver och sikta mot sin egen, förvrängda nuna. 

Litterärt är det en spröd röst som framträder. Lars Norén lyckas med ganska små medel skriva ett tal som effektivt speglar en vuxen människa som på många plan fortfarande lever kvar i barndomen. Självtrösten, det vaggande och upprepade, gråtandet och det överväldigande känslosvallet som även i mer stabila passager ligger och pockar på under ytan, liknar så tydligt den inre stämman hos ett övergivet barn. 

“Idag var det Que Pasa, kycklingsoppa med en matzoboll, vakten skojade och sade att kycklingbollen är som det undermedvetna, 90 procent finns under ytan, men den var god”.

Det var Noréns uttryckliga önskan att boken skulle ges ut. Trots att man mot slutet skymtar delar som känns vagt ofärdiga, är den redaktionella bearbetningen välgjord, och tycks hänsynsfull mot såväl Lars Norén som läsaren. Återstår gör bara att tacka för en pärla från bortom graven. 

Alva Hedlund är poet och litteraturkritiker