We become a place where those ideas go to die

Christina Pech

“We become a place where those ideas go to die.” Att ställa ut angelägna frågor om vår samtid är som att lägga en död hand på dem. Aric Chen, nyutnämnd chef för Zaha Hadid Foundation och med ett förflutet som chef för design- och arkitekturinstitutionen Het Nieuwe Instituut i Rotterdam, målar upp en pessimistisk bild av hur museer och kulturinstitutioner ofta kommer till korta när det gäller att ta upp samtida kriser. Det stannar ofta vid presentationen, uppvisandet. Hur gör vi arkitekturutställningen relevant, hur kan den bli ett redskap för kritik, och hur kan den bidra till förändring?

Det är temat för rundabordssamtalet “Restaging Criticism: The Exhibition as Critical Platform” som genomfördes, under öppningsdagarna till den 19:e arkitekturbiennalen i Venedig. Paneldeltagarna pekar på arkitekturutställningarnas natur, att de offentliggör idéer om arkitektur och hänvisar till något bortom utställningsrummet, en omständighet som både publik och kritiker, som i arkitektursammanhang ofta kommer från praktikernas led, har svårt att relatera till. Chen, igen, frågar sig om “utställning” överhuvudtaget är rätt begrepp för det som sker på många institutioner idag. Ofta är snarare plattformar av olika slag med olika grad av kritisk potential, mer eller mindre kommersiella, och han påminner om att det i museihistorien finns exempel på institutioner som etablerades för att förbättra praktiken och produkterna (designmuseer), där samarbeten med vinstdrivande aktörer var en naturlig del. Är det en väg framåt igen, mot större inflytande över arkitekturens verkningsfält?

Frågan ligger i linje med intressen som årets curator, Carlo Ratti, deklarerat. Ratti representerar den tillämpade sidan av disciplinen, en ingenjör och arkitekt som bland annat leder Senseable City Lab vid MIT i Boston, ett forskningscentrum som förenar olika aktörer och där digitala verktyg, offentlig debatt och entreprenörskap är en integrerad del av verksamheten. Årets biennal är färgad av samma arbetsmodell. Ratti menar att biennalen som förmedlare av kunskap har spelat ut sin roll och istället bör anta formen av ett laboratorium, för att skapa en kedjereaktion. Istället för riktade inbjudningar arrangerades därför en öppen utlysning, som nu har resulterat i cirka tre hundra utställda projekt av mer än 750 deltagare. Och det bara i den officiella kuraterade delen. Därtill kommer särskilda samarbeten (special projects), anslutande arrangemang (collateral events) och – förstås – de många nationella paviljongerna, i och utanför utställningsområdena. Huvudpaviljongen i Giardini-området är dessutom stängd för renovering så allt trängs i Arsenale.

**The Third Paradise Perspective. Foto Marco Zorzanello. Courtesy La Biennale di Venezia**

Det börjar med mörker och tryckande hetta.[1] En snitslad bana förbi svarta vattenspeglar – eller ska det föreställa olja? Ovan detta luftkonditioneringsapparater (denna arkitekturens ofrivilliga accessoar) fritt hängande i rummet. De dånar i otakt och för en fruktlös kamp mot värmen. Det är illavarslande. Vad händer om de slutar fungera eller ramlar ner i vattnet, blir det farligt här då? Väl ute ur fuktkammaren reser sig en hög vägg. Den ska föreställa jordens exponentiella befolkningsökning (tänk en brant stigande graf = väggens profil). Vid tio miljarder människor tar den abrupt slut. Därefter väntas mängden människor minska drastiskt och vad som finns bakom väggen, det vill säga bortom kurvans bråda fall, kan vi inte veta. Projektet handlar om bakterier. De är inte bara jätteduktiga på att bygga perfekta samhällen med små medel utan de är också bra på att förbereda sig för sin egen undergång och avveckla sig på ett hållbart sätt. De vet liksom när det är dags. Medlemmarna i det tvärvetenskapliga teamet[2] bakom projektet är vana estradörer med uppmärksammade forsknings-, utställnings- och bokprojekt på sina meritlistor, och när de lanserar mikroberna bakom väggen är det fartfyllt, professionellt, kul, fullt av oneliners – som ett TED-talk i miniformat. Bakterier är också en välfunnen metafor, ett retoriskt anslag värdigt världens största arkitekturutställning. Men likt den exponentiella kurvan stannar konceptet där, i alla fall i utställningsrummet. Oavsett om fortsättning följer i kommande forskningsprojekt borde någon ha kasserat både väggen och den innehållslösa installationen bakom den.

**“The Other Side of the Hill”. Foto: Marco Zorzanello. Courtesy La Biennale di Venezia.**

Intelligensens former

Därefter börjar den egentliga utställningen. Rumsligt är det uppdelat på naturlig, artificiell och kollektiv intelligens, (se nedan) innan det hela avslutas med en sektion om rymden. Är det en utställning, eller något annat? Det får vara osagt men majoriteten projekt handlar mindre om idéer om arkitektur, än om framvisandet av modeller och prototyper i olika utvecklingsskeden. Ibland är det riktigt nära en produktmässa. I samband med de senaste biennalerna har det ibland klagats på att det är för mycket idéer och för lite arkitektur. I år är det mer, men dessvärre är majoriteten medverkande projekt hänvisade till en rekordlång skärmutställning längs väggarna i den forna repslagarbanan där de presenteras med ett par bilder och en kort text.

Det ska sägas på en gång att här finns en förkrossande mängd intressanta, goda, viktiga, uppriktiga, ambitiösa och vackra projekt. Det är bara det att det är omöjligt att som besökare ge de enskilda projekten en rimlig mängd uppmärksamhet, inte ens under ett besök som varar i två dagar. Att bjuda in så många utställare som möjligt må vara generöst men är inte en särskilt god idé, varken curatoriellt eller utställningsarkitektoniskt. Innehållet brister i fokus och fördjupning, rumsligt blir det fragmentariskt. Olyckliga hierarkier uppstår mellan de projekt som får breda ut sig i mitten och dem som knappt syns längs väggarna. Det stora antalet digitala skärmar skapar dessutom många “baksidor” i utställningen och de otacksamma ytorna är många.

**Alternative Skies. Foto: Marco Zorzanello. Courtesy La Biennale di Venezia.**

**Rethinking Materiality: Natural Resources and Human Resourcefulness. Foto: Marco Zorzanello. Courtesy La Biennale di Venezia.**

Två korta exempel för att illustrera upplevelsen. I den artificiella avdelningen utforskar den chilenska duon Martin Tironi och Manuela Garretón den artificiella intelligensens materiella närvaro och dess “planetära metabolism”. AI är törstig; det går åt oerhörda mängder vatten för att hålla systemen igång, och Tironi/Garretón frågar sig hur AI kan integreras som en organism bland andra i existerande ekosystem. Två stora vertikala bildskärmar visar en suggestiv projektion om vatten. Därifrån direkt över till nya skärmar med snabba animationer av hur AI-genererade planlösningar kan bidra till mer effektivt och hållbart bostadsbyggande (“Housing Stock”, Ramon Elias Weber). Artificiellt tema, visst, men projekten ligger på kollisionskurs. I den naturliga delen finns ett av Arsenales stiligaste bidrag, “Alternative skies” av Wesam Al Asali, som utforskar traditionella tak- och golvkonstruktioner med hjälp av Augmented Reality (ett av många exempel på att det inte går vattentäta skott mellan avdelningarna). Till installationen hör finsnickrade arkivskåp som skapar ett rum i rummet, täckt av lövskuggan från takprototyperna. Här finns en konstruktiv dialog med grannprojektet men Anupama Kundoos fascinerande indiska experimenthus, “Wall house”, på en liten affisch är synligt bara för dem som råkar gå runt det höga skåpet.

Arkitekturens alkemi

Med detta det sagt; mottot för biennalen är Intelligence. Natural. Artificial. Collective. Neologismens andra led härstammar från det lite svåröversatta latinska “gens” – folk, ätt, familj. Hur kan denna människors intelligens – på svenska kanske även “förmåga”? - bäst identifieras, förvaltas, och kombineras med andra intelligenser för att lösa den byggda miljöns utmaningar i vår tid?

Ordbygget leder lätt associationerna till en av litteraturhistoriens mest kända kombinationer av naturliga och artificiella intelligenser. Victor Frankensteins ödesdigra försök att skapa en människoliknande varelse ledde till ett monster. Skaparen stod bredvid och bevittnade hur skapelsen löpte amok och bröts ner i en oförsonlig röra av karaktärsdrag och handlingar. Dess oförmåga att resa sig från de oordnade enskildheterna till ett organiserande helt, beskriver inte bara den representationens kris som romanen skildrar utan också den större frågan om makten över livsformer och deras egenskaper. Människans avbild blev en katastrof.

Att utställningen saknar, eller inte lyckas förmedla, en organiserande princip är en sak, och det är en banal parallell till den nygotiska romanen. Desto mer beklämmande är att den som helhet saknar de existentiella dimensioner som utställningens motto inbjuder, ja, uppmanar, till. Det finns mycket kulturhistoriskt stoff att luta sig emot. Ta bara den grekiska myten om Prometeus (i undertiteln även till Shelleys bok), den där titanen Prometeus stjäl elden från gudarna för att ge den till människorna efter att ha försett dem med olika skapande förmågor. Straffet är hårt, Zeus ser till att en örn hackar levern ur Prometeus fastbundna kropp varje natt.

**”Articifial”. Foto: Andrea Avezzù. Courtesy La Biennale di Venezia.**

Konsten och vetenskapen i människans händer, alltså – hur, varför, till vilket pris? Väldigt lite i utställningen närmar sig sådana frågeställningar mer direkt. Den övergripande hållningen tycks vara att “arkitektur” med närmast alkemiska medel kan skapa guld av nästan vad som helst. Enligt flera utställda recept bör vi mala ner alla möjliga naturliga och onaturliga material – alger, snäckskal, gamla fiskenät och elefantdynga, för att bara nämna några exempel – och spruta ut dem till byggmaterial i futuristiska former, med hjälp av energikrävande processer. Det leder till luftslott om hållbarhet som lätt kan punkteras (vilket flera recensenter redan gjort). Det är lätt att vara raljant över att projekt – även prisvinnande – lajvar verklighet och mörkar att de bara är representationer. Men i grunden ligger något oerhört sorgligt i detta. Att arkitekturen inte får vara poetisk, konstnärlig ens i utställningsrummet, och att de idéer som arkitektur kan vara ett mycket kraftfullt uttryck för tyglas i tillämningens och profitens namn. Inte undra på att bilden inte går ihop, att utställningen skevar, och att idéerna kanske dör en smula.

Synkroniseringsmaskiner

**Prompts and Provenance – Re-situating Place in Text-to-Image Models. Foto: Luca Capuano. Courtesy La Biennale di Venezia**

I Arsenale har man också släppt lös “monstret” i utställningen och låtit den lära sig arkitekturutställningens språk. De redan korta texterna har med hjälp av generativ AI sammanfattats till ännu kortare. De ska enligt uppgift bidra till att navigera och underlätta besökarens val.

Men är det vad vi vill, att hjälpa besökaren snabb-skanna utställningen och få bekräftat redan befintliga intressen (det lär finnas en AI-app som skräddarsyr rutter baserat på kriterier som besökaren matar in)? AI-texterna blir dessvärre inte bättre än materialet de tränas på. Ofta är de märkvärdigt repetitiva och nyckelord känns snart igen men vad värre är, censurerar AI:n emellanåt avgörande fakta som geografisk plats, tidpunkt eller politisk kontext. Ibland går därför greppet på tvärs mot det utställda budskapet. “Prompts and Provenance” (Virginia Zangs, Judd Smith) illustrerar på ett oroväckande sätt just hur obalanser i inmatningsdata och indexering får AI att utradera lokal identitet (bildexemplen hämtas från ett post-kolonialt sammanhang, från Georgetown i Guyana och Paris) och endast lämnar “the synthetic simulacra of cultural relevance of place”.

Kanske är språkmodeller därför helt kongeniala med idén om biennaler. De ryggar inte bara tillbaka inför politik och konflikter i samtiden utan, som en av bakterieprojektets paneldeltagare säger: biennaler är synkroniseringsmaskiner; i motsats till vad man kan förledas att tro handlar de inte om att dela idéer utan om att alla säger samma sak vid samma tillfälle.

“Tech and tradition”

I en av dessa korta sammanfattningar läser jag att ett projekt förenar “tech and tradition”. (“Bridging the Health Divide” av Geoffrey Mosoti Nyakiongora handlar om att med hjälp av AI optimera planeringen av vårdinrättningar och skapa mer jämlik sjukvård på den kenyanska landsbygden). Tech and tradition är en träffande, om än lite slapp, beskrivning av mycket av det som visas på biennalen. Ny teknik i kombination med något erfarenhetsbaserat. Ofta är det dock en kombination av det allra nyaste och det allra äldsta och trots alla (ur)åldriga element – läs bakterier, salt, sten, vatten – är det en förvånande ohistorisk utställning. Naturligtvis finns undantag men då oftast som referenser till enstaka historiska fenomen medan arkitekturens systematiska och månghundraåriga undersökningar av material, teknik och hållbarhet generellt inte behandlas.

Allra mest saknar jag den nära historien. Efterkrigstidens och särskilt 1960- och 70-talens kombination av tillbakablickande och hyperteknologi. Närmast kommer avdelningen Out. Den tar upp ett planetärt perspektiv och speglar lite av stämningarna i de första rymdresornas kölvatten – jorden betraktad utifrån; den sköra planeten. I en annan avdelning skymtar Bernard Rudofskys manifest för urfolkens arkitektur och den folkliga byggnadskulturen, Architecture without Architects (1964) i två verk, bland annat i tittskåpet Carosello (John Lin, Christopher Roth, Lidia Rățoi, Davide Spina, Kaiho Yu). Men projekt om hårdnande klimat och skydd (shelter) tycks inte ha fångat upp diskussioner från det nära förflutna. Habitat ’76 och för all del de senare CIAM-konferenserna är kanske tekniskt förbisprungna men deras frågeställningar alltjämt giltiga.

Nästan ännu mer förvånade med tanke på mängden digitala projekt och hanteringen av stora informationsmängder är bristen på återbesök till systemteori och de tidiga försöken med databaserad design. Därför är det uppfriskande med ett projekt som “Doxiadis Informational Modernism” (Farzin Lotfi-Jam, Mark Wasiuta) som inte bara presenterar Doxiadis Associates datoriserade studier av Atens befolkning från 1960-talet, utan också skriver ett nytt kapitel genom mötet med nya kategorier stadsbor i vår samtid. Eller att Nicholas Negropontes rätt misslyckade försök att simulera stadsbyggnad med hjälp av robotar, byggklossar och ökenråttor (Seek, 1969-70) fick vara med på ett hörn. Men dessa är bara enstaka nedslag i vad som hade kunnat vara en betydligt bredare ansats. “Tech and tradition”, var ju ledord redan i det som skulle bli en egen utställningsgenre under 1960- och 70-talen; miljöutställningen. 2025 års biennal hade kunnat bli så mycket mer övertygande om man bara fördjupat sig lite mer i det arvet.

**LC – Doxiadis’ Informational Modernism. Foto: Luca Capuano. Courtesy La Biennale di Venezia**

På barrikaderna

Arkitekturen som praktik är i regel en affirmativ verksamhet som bekräftar uppdragsgivares föreställningar och ekonomiska förutsättningar oavsett om de representerar det privata eller det offentliga. Konstnärlig autonomi liksom socialt och politiskt engagemang blir allt som oftast en förhandlingsfråga. I Venedig 2025 måste vi lämna Arsenale och utställningsrummet för att få ett perspektiv på arkitektur och demokrati som inte duckar för kritiska frågor om samhällskropp, makt och pengar. Igen: lysande kritiska undantag finns inne i utställningen, som “The Curse of Dimensionality” (Laura Kurgan, Adeline Chum, Michael Krisch, Adam Vosburgh, Jia Zhang), ett projekt som visualiserar de algoritmer som ligger till grund för analyser av förutsägbarhet i olika sammanhang och (digitala) miljöer. Omöjlig att slita sig ifrån är deras animation över olika sociala plattformars cyniska distansering från moderering av innehållet i de egna kanalerna. Särskilt drabbande är skildringen av hur desinformation och propaganda flödar särskilt bra genom gränssnitten i konflikthärdar.

**The Curse of Dimensionality. Foto: Luca Capuano. Courtesy La Biennale di Venezia**

Men nu har vi lämnat utställningsområdet och i ett litet hus på kajen mellan de två huvudingångarna till Arsenale respektive Giardini visas en fristående utställning om barrikadens ikonografi, om hur barrikaden som arkitektoniskt och symboliskt uttryck har visualiserats och medierats under 400 år. Politisk kamp och arkitektur, kryddad med publicistik och juridik. Det är ett smycke till utställning, en fokuserad djupdykning i visuell kultur, liten till omfånget men mättad till innehållet. Upphovspersonerna är en filosof och en rättshistoriker (Wolfgang Scheppe, Bastiaan D. van der Velden, med curatorn Sara Codutti). Här finns såväl historisk bredd (en fascinerande utgångspunkt är Gottfried Sempers bannlysning från Dresden efter hans engagemang i revolutionen 1848) som kritisk massa men framför allt finns här en vilja att visa hur abstrakta fenomen, idéer, kan ta rumslig form. Inför 2027 års arkitekturbiennal anbefalles därför vid sidan om en plattform till utställning, en barrikad för vår tid.

[1] “Terms and Conditions” av Bilge Kobas, Daniel A. Barber, Sonia Seneviratne, Transsolar; “The Third Paradise Perspective” av Fondazione Pistoletto och Cittadellarte.

[2] “The Other Side of the Hill”, Beatriz Colomina (arkitekturhistoriker och -teoretiker, curator), Roberto Kolter (mikrobiolog och immunolog), Patricia Urquiola (arkitekt, designer), Geoffrey West (teoretisk fysiker), Mark Wigley (arkitekturhistoriker, -teoretiker och curator).