Mickaela Persson: Fläderälva vid språkets månbelysta källa

Ludvig Bernå

”Isn’t that beautiful, too—the way the word becomes an infinite chain leading us underground. Words are the only clues we have. What if they fail us?” Formuleringen tillhör poeten Susan Howe och frågan den ställer är lika besynnerlig som besvärande. Varje språk har en sådan relation till verkligheten, präglad lika mycket av nödvändighet som av godtycklighet. Men vad tjänar det till att tvivla på språket, även om orden riskerar att leda oss vilse? Kanske kan vi inte göra annat än att gräva just där vi står, med språket som spade, djupare ner i den fuktiga jorden.

Howes resonemang ringar in något som är centralt för all litteratur, men inte minst för poesin. Varje människa, poet eller inte, ställs förr eller senare inför samma dilemma: vad ska jag kalla denna känsla, hur särskiljer den sig från andra känslor som jag känner och har känt? I texten ”Om ordet finns så finns också jag” skriver författaren Abram Martina Lowden:

Även språkligt var min första kärlek en omvälvande upplevelse. Problemet var inte själva känslorna, obesvarade som de var, utan vad man skulle kalla dem. Kärleken letade efter sitt namn, efter ett ord som inte gjorde ont.

Stycket återfinns som ett inledande motto, det första i en polyfoni av röster, till den nyligen utkomna Fläderälva vid språkets månbelysta källa (2025), poetens andra diktsamling, utgiven på Bokförlaget Faethon. Citatet följer direkt på en prolog med titeln ”Mitt hjärtas piktogram i eldskrift” som lotsar läsaren in i detta lyriklingvistiska miniepos. Prologen ger en fingervisning om två huvudsakliga motiv i boken: dels ”den sapfiska tjuskraften” i all dess outtömlighet, dels språk i alla dess tänk- eller förnimbara former. Redan i den första raden vittnar diktjaget om ett lika språkligt som kroppsligt förtryckt begär som liksom brister ut i sjungande bekännelse: ”Jag ljög om en Adam. / Egentligen var det alltid Eva!”

Queer nyskriven lyrik i all ära, men det är ändå med viss reservation jag tar mig an Perssons uppföljare. Likt föregångaren har hennes nya bok en titel i det längsta laget, vilket i sig inte är ett problem. Ett verks titel behöver heller inte vara uttömmande för att fylla sin funktion – att på något sätt ringa in verket i fråga (eller något helt annat). Jag försöker sätta fingret på varur denna vaga, avvaktande känsla kommer. Troligen har den att göra med mina höga förväntningar till följd av författarens förstling, alltså en rädsla att bli besviken. Den stilsäkra och därmed rättmätigt katapultprisade debutboken En adept till mästaren av schack gör en inre färd i Sibirien (2022), även den utgiven av Faethon, lämnade mig engagerad på ett sätt som få andra debutanter i svensk utgivning har gjort de senaste åren. Förlagets presentation hade något med den saken att göra: ”Mickaela Persson (f. 1995) är uppvuxen i Stockholm och ser sedan födseln endast ljus och mörker.” Till detta följer visserligen ett kort uppradande av referenser och litterära näringskällor, men det känns väsentligt att lyfta fram när sättet att presentera författaren återkommer även i den senare boken. Sett ur ett utgivningstekniskt perspektiv kan jag förstå svårigheten i att väcka intresse hos en redan beläst målgrupp för ett författarskap som är nytt, men framför allt ungt. Förlagets utgivning, ”böcker med höjd” enligt de själva, består huvudsakligen av skönlitteratur men också filosofi, historia och teori. Överlag innehåller deras katalog få debutanter, vilket får Persson att framstå som särskilt anmärkningsvärd. Det är på så sätt en intressant parentes – förlagets presentation av denna författare – just för att det är en lika vacker som artigt hejdande beskrivning av hennes synnedsättning. I sammanhanget öppnar det för mer omfattande frågor som utrymmet här inte tillåter att jag går in djupare på, men som har att göra med författarfunktionen och en generell tendens att göra biografiska läsningar av författarskap, i synnerhet kvinnliga sådana. Jag har därför svårt att se en poäng med att nämna författarens funktionsvariation, då förlaget torde dela min uppfattning om att hennes hypersinnliga dikter är helt självbärande. Och är man en sådan läsare av poesi – Gud förbjude – som söker efter svar på sina funderingar kan man med fördel åtnjuta dikten ”Chimär” från hennes debut, i synnerhet diktens första parti: ”Brösten är sorgsna. Ryggen också. / Dignar av hjortron. Månen är röd / fast jag är blind och ser den inte.”

När debutboken skulle firas på den gemytliga plats som är Kulturhuset Fanfaren i Farsta bestod publiken, förutom undertecknad, till stor del av en brokig skara pensionärer uppblandat med anhöriga. Den läsning vi där fick ta del av var något utöver det vanliga. Debutanten bläddrade bestämt men sökande, fram och tillbaka i ett punktskriftshäfte med vita pärmar, helt olik den mörka lilla bok kring vilken vi hade samlats för dagen. Jag köpte boken, men var alldeles för blyg och berörd av stämningen för att be om att få den signerad.

Perssons framförande då har med all sannolikhet lämnat sina spår, både i min omläsning av debutdikterna men likväl i min läsning av hennes nya bok. I debuten En adept till mästaren av schack gör en inre färd i Sibirien ger poeten först prov på en förmåga att både upphöja och ”förskeva” sinnliga erfarenheter, i dikter som ter sig nästan korsettlikt åtstramade till formen. Det kan röra sig om det kvinnliga skrattets prästkragelika textur eller hur tiden doftar av gröna äpplen. Poeten har ett säreget flödande smak- och doftregister, allt från blommor och bakelser till spritdrycker och parfymer (ibland namngivna sådana, till varje känslig läsarnäsas nöje!), vilket skapar en sinnlig atmosfär kring varje enskild dikt. Denna stilistiska förtjänst finns kvar i den senare Fläderälva vid språkets månbelysta källa, om än i en något förändrad form. Där ges diktjaget än mer utrymme att doppa tårna i ”metafysikens hav av frågor”, fast besluten att också hon ska ”bli varse världen genom språket.”

Fläderälva vid språkets månbelysta källa följer troget sin företrädare till strukturen: en prolog följs av betitlade avsnitt med dikter för att sedan avslutas med en epilog. Den senare boken tar däremot ett större omfång i anspråk och inkluderar även en referenslista där Karin Boye och Sapfo får sällskap av Adolf Fredriks musikklasser och populärvetenskaplig litteratur om rymden. Dessutom får flera av dikterna ett auditivt lager eller ”soundtracks” när poeten smyger in allt från Debussys sonater till Eva Dahlgrens popmusikskatter. Motiven känns igen från debutboken: dikterna befolkas av kvinnogestalter, från språklärarinnor i knastriga hörsalar till mytologins odödliga gudinnor. Månen är en central symbol genom dikterna, men än viktigare blir den mångfacetterade Eva som gestalt; en urbild, den första kvinnan i skapelsen, den visa lärarinnan med månskensröst.

Diktjaget är lika mycket romantiker som lingvistikstudent med duktig flicka-syndrom. Hennes lärarinnas bekräftelse har minst lika stor påverkan på diktjagets kvinnoblivande som den litteratur hon förkovrar sig i. Den fråga som görs gällande för hennes undersökningar är i första hand den om relationen mellan språk och verklighet, men kanske ännu viktigare för henne blir frågan om begärets språkliga dimensioner. Bilden av diktjagets neurotiskt söndertuggade läppar återfinns i båda böckerna. Men om de tidiga dikterna ibland kändes strama eller återhållsamma så har diktjaget i Fläderälva vid språkets månbelysta källa antagit en annan form i det att hon – på gott och ont – vågar närma sig hängivelsen, även om språket håller henne kvar på jorden:

Eva, jag är djupt inne i tankespråket nu.

Klättrar mellan grenarna

på dina frasstrukturträd.

Jag borde sluta längta

men du är lingvist

så du vet nog att det är omöjligt

att ta sig ut ur språket.

Det är inte känslorna som är problemet, det är att komma fram till vilka ord som passar till dem. Vid en hastig överblick flyter bokens avsnitt samman, ändå är det två separata delar som av olika anledningar står ut. Dels det mossigt nostalgiska tillika glöggdoftande avsnittet ”December”. Ställt bredvid bokens övriga avsnitt inger det samma känsla som när ett band eller en musiker släpper ett julalbum och man har svårt att veta vad man egentligen känner för det. Dels står det korta avsnittet ”Vattenspegel” ut, kanske för att det följer direkt därpå. Tonen har i dessa dikter skiftat till moll. Diktjagets obesvarade begär leder henne till en språklig återvändsgränd. Den inledande dikten ”Aftonsång” inger en närmast klaustrofobisk känsla:

Speglarna i rokoko kan jag inte se in i.

Operarösterna klingar alltför ljuvligt.

Nu slutar timmen. Turkoserna var blott till låns.

Jag blundar i avresans paviljong.

Aftonklänningen omsluter mig och intet kan jag säga.

Mailinkorgen ekar tom, där tidigare möjligheten fanns att bli varse världen genom hennes ord. Diktjagets söndertuggade läppar är slutna. Hon ”når inte fram”, som vore hon ”ett träd / i den förstenade skogen på Lesbos.” I en tidigare dikt heter det att osagda citronfjärilar fladdrar i diktjagets mage, och kanske är det just det osagda som under läsningen lämnar mig lika fundersam som fascinerad. För att summera denna känsla så tänker jag att dikterna på sätt och vis öppnar för följande frågor: är det en människas begär, när begäret lämnas obesvarat, som får världen att undandra sig henne? Eller är det en oförmåga att hitta orden, begärets själva outsäglighet, som rubbar det som är hennes enda förankring i verkligheten?

Sett till sin helhet har Fläderälva vid språkets månbelysta källa många kvaliteter som tyder på ett författarskap i full blomning. Mickaela Perssons poesi framstår för mig, efter hennes andra bok, som ett viktigt bidrag till sin litterära samtid. Den låter sig vara tillrättalagd, ibland känns den nästan onödigt präktig. Men den låter sig även vara oförblommerat ärlig, inte minst mot poeten som skriver den, men framför allt mot dess läsare.

Ludvig Bernå är poet och skribent.