Derrida idag

Björn Sjöstrand

I år är det tjugo år sedan den franske filosofen Jacques Derrida gick ur tiden. Det kan därför vara på sin plats att fundera över hans betydelse i dagens filosofiska situation. Mången berömd filosof har som bekant fallit i glömska en tid efter sin bortgång. Så frågan är hur aktuell Derrida är – idag. Även om många kritiserat hans filosofi så skulle jag vilja påstå att – för att citera Mark Twain – hans filosofiska död är betydligt överdriven. Derridas filosofi är i högsta grad levande.  

Men det betyder inte att den är lättillgänglig. Den är stundtals svårbegriplig, inte minst på grund av hans förkärlek för neologismer. Och för många uttolkare är det svårt att se en tydlig filosofisk inriktning i hans författarskap. Han har betecknats som fenomenolog, postfenomenolog, postmodernist, poststrukturalist, språkfilosof, ja till och med som relativist och nihilist. Han betraktades länge huvudsakligen som just språkfilosof eller dekonstruktör av andra filosofiska och litterära texter. Studerar man hans skrifter närmare finner man dock att han inte begränsade sig till dekonstruktiva analyser av språk och text. Filosofiska frågor kring vetenskap och teknik, konst och arkitektur engagerade honom djupt under hela livet. Även etik och politik var redan från första början viktiga teman för honom, även om det var först efter Berlinmurens fall som han kunde och ville tala öppet om dessa ämnen. På senare år tillkom dessutom ett allt ökande intresse för religionsfilosofiska frågor.

Trots kritiken – eller kanske på grund av den – har allt fler filosofer och forskare kommit att engagera sig i och kommenterat Derridas dekonstruktiva tänkande. Jag vill till och med påstå att Derrida – idag – är en av de centrala tänkarna i den samtida filosofiska debatten. Ett bevis för det är alla konferenser som numera anordnas i Derridas namn. Den viktigaste är utan tvivel Derrida Today, som är ett forum i vilket filosofer och forskare från hela världen möts för att diskutera Derridas tänkande och dess tillämpning på vår tids globala händelser och problem. Den första konferensen hölls i Sydney år 2008 och har därefter genomförts vartannat år. Konferenserna leds sedan starten av professor Nicole Anderson, som också är grundare och chefredaktör för Derrida Today Journal.

2024 års konferens, som jag själv deltog i, ägde rum 10–14 juni i Aten. Antalet deltagare var närmare 300, varav de flesta var yngre. Konferensbidragen omfattade en palett av ämnen, alltifrån Derridas personliga liv och hans förhållande till andra filosofer som Heidegger, Levinas, Nancy, Hegel och Cixous till reflexioner kring litteratur, vetenskap och konst. Givetvis diskuterades centrala begrepp som dekonstruktion, différance, logocentrism och supplement.

En fråga som togs upp av flera talare var denna: ”Vilket samband finns det mellan en filosofs biografi och hans filosofi”? Som bekant utesluter Heidegger biografin från filosofins område, medan Nietzsche uppfattar den som filosofins innersta kärna och antyder att varje stor tanke bär bekännelsens prägel. Derrida tycks stödja Nietzsche och i linje med dekonstruktionens "metod" betraktar han en filosofs biografi som ett lika legitimt diskussionsämne som hans eller hennes filosofi. Men hur är det med Derrida själv? I sitt tidiga författarskap – från 1960- och 1970-talen – är Derridas personliga liv frånvarande i hans filosofi. Men i hans senare skrifter, som Circonfession (1991) och Den andres enspråkighet eller den ursprunliga protesen (1996), kan man faktiskt spåra den biografiska källan till hans tänkande. Trots att Derridas biografi inte explicit framgår av hans tidiga skrifter, fungerar dessa ändå som biografins dolda ursprung, framför allt beträffande dessa skrifters nyckelbegrepp – supplementet. Även om Derridas tidiga tänkande tycks vara likgiltigt för de egna personliga levnadsomständigheterna, är detta tänkande ändå oupplösligt förbundet med hans eget liv. Ungefär ett år före hans födelse, den 15 juli 1930, hade nämligen hans mor fött en äldre bror – Paul Moïse – som dog i förtid när han var tre månader gammal. Derridas ankomst till världen var således befläckad av hans outplånliga roll som ersättare för den döde brodern. Derrida upplevde sig själv som ett supplement som saknade egenvärde, som lagts till någon annan och ersatt honom i hans frånvaro. Denna konstitutiva erfarenhet bör därför ses som ett av Derridas symptom, som – liksom alla andra symptom – bestämde inte bara hans liv utan också hans tänkande.

Vid sidan av föredragen om Derridas personliga liv och dess betydelse för hans tänkande var naturligtvis bidragen som handlade om begreppet teknik särskilt intressanta, inte minst för mig personligen, eftersom min bok Derrida and Technology: Life, Politics and Religion handlade om just detta. Jag visade där att frågor kring tekniken i högsta grad engagerade Derrida och att de för honom var grundläggande filosofiska frågor. Faktum är att Derridas samlade författarskap från början till slut är genomsyrat av reflektioner över tekniken. Ändå har han traditionellt betraktats som språkfilosof eller dekonstruktör av klassiska litterära och filosofiska texter. Jag roade mig därför med att i konferenskatalogen räkna förekomsten av orden ”teknik” (124 träffar) respektive ”språk” (163 träffar). Resultatet kan jämföras med motsvarande konferens för åtta år sedan (68 respektive 120 träffar). Förekomsten av ordet ”teknik” i förhållande till ordet ”språk” har alltså de senaste åtta åren ökat från 57 % till 76 %. Även om det statistiska materialet är litet tyder det ändå på ett stigande intresse för Derridas tänkande över tekniken.             

Flera bidrag använde Derridas filosofi för att diskutera tekniska frågor. Särskilt intressanta var några studier kring artificiell intelligens. Den enligt min mening viktigaste studien presenterades av doktoranden Victor Betriu, som fått sin utbildning inom den postfenomenologiska skolan med centrum vid universitetet i Twente, Holland. Betriu är intressant, inte minst eftersom han ifrågasätter postfenomenologins möjligheter att förklara varför vi är så fascinerade av artificiell intelligens i allmänhet och språkmodeller som ChatGPT i synnerhet. I sin masteruppsats ChatGPT through postphenomenology and deconstruction: On the possibility of a Derridean philosophy of technology (2023) som han sammanfattade på konferensen, beskriver han hur Derridas filosofi kan hjälpa oss att förstå vad som strukturellt står på spel när det gäller vårt sätt att förhålla oss till ChatGPT och andra liknande språkmodeller.

Utgångspunkten för hans analys var en kritik av de berömda teknikfilosoferna Coeckelbergh och Gunkel, som nyligen (2023) hävdat att ChatGPT inte skall förstås logocentriskt, eftersom den ”skriver utan att tala”. ChatGPT är enligt dem verkligen skrift i Derridas mening. Betriu menade tvärtom att ChatGPT kan och måste uppfattas som logocentriskt. För att försvara sin tes inledde han med att diskutera frågan om i vilken mening man kan säga att ChatGPT skriver. Att säga att ChatGPT skriver skulle kunna betyda att man anser att mänsklig skrift och ChatGPTs speciella funktionssätt är samma sak, eftersom de tycks producera samma typ av resultat (exempelvis en text). Betriu visade däremot övertygande att ChatGPT visserligen skriver, men inte för att den skapar texter i mänsklig mening, utan för att den återger något redan existerande. ChatGPT producerar sitt resultat genom att dölja att den helt enkelt presenterar ett statistiskt urval av döda ting som om de vore levande men aldrig varit döda. Han betecknade därför ChatGPTs speciella form av skrift som ”skenbart skapande” (simulacrum of generation). Därmed, menade han, kan ChatGPT ses som logocentrisk, inte bara för att modellens statistiska natur utgör en självnärvarande totalitet av allt som den producerar, utan också för att dess gränssnitt är förvillande likt den logocentriska metafysikens undertryckande av skriften. ChatGPTs skrift är med andra ord en skrift som vill tala.

Samtidigt menade han att det finns ett uppenbart samband mellan skrift som mänsklig handling och skrift som generell struktur hos Derrida. När Derrida generaliserade begreppet skrift var det just för att avfärda uppfattningen att skriften bara är ett verktyg, en teknologi eller ett instrument. Derrida säger själv i en intervju 1990: ”Att skriva är för mig den väsentliga aktiviteten eller handlingen. Jag är oförmögen att skilja på tänkande, undervisning och skrivande. Det var därför jag var tvungen att försöka förändra och utvidga begreppet skrift, vilket inte bara är att ’skriva ner- något. ” Derrida avfärdar alltså en alltmer utbredd instrumentalism när det gäller skriften, som ytterst är relaterad till en konformism i förhållande till världen. Betriu drog därför slutsatsen att ChatGPT är en teknologi som främjar en instrumentell förståelse av skrift och som tenderar att få oss att avhålla oss från att syssla med skrift som en mänsklig, skapande handling.

Om Betrius dekonstruktiva analys av ChatGPT är korrekt – vilket jag menar att den är – blir de etisk-politiska följderna betydande: ChatGPT kan komma att öka konformismen i förhållande till det bestående och avhålla oss från att försöka arbeta för en förändring av en bestående ordning. Och vad blir då konsekvensen för dekonstruktionen själv, kan man undra. Som politisk ambition innebär ju dekonstruktionen alltid förändring och nyskapande. Dess ambition är alltid att ifrågasätta befintliga politiska strukturer och försöka skapa något nytt, något annat. Man kan därför tänka sig att dekonstruktionen i framtiden kommer att kritiseras för att vara demagogisk och för att bereda vägen mot det postfaktiska samhället (post-truth society).

En del kritiker av dekonstruktionen menar att den är en form av relativism och att den underminerar varje distinktion mellan sant och falskt. Även dessa kritiker påstår att dekonstruktion är en föregångare till en postfaktisk diskurs eller att den i sig själv är en postfaktisk diskurs. Ingenting kan vara felaktigare. Derrida var orubblig i sin övertygelse om att dekonstruktion kräver ett ovillkorligt försvar av sanning och förnuft, att den fordrar att vi söker sanningen, att vi ställer frågan ”vad är sanning?” Sanningen är till sin natur provisorisk, öppen mot det andra. Dessutom kommer det alltid att finnas en performativ aspekt av sanningens diskurs.  Sanning handlar alltid om ett sanningssökande, en kraft. Även om detta uppenbarligen komplicerar varje svar på kritiken mot dekonstruktionen för att vara en postfaktisk diskurs, måste svaret ta hänsyn till denna performativa aspekt av sanningens diskurs. I ett intressant bidrag med titeln The Force of Truth visade den politiske filosofen Lasse Thomassen, verksam vid London University, hur det performativa fungerar i sanningsdiskursen hos två kända amerikaner: Den ene är Stephen Collins. Collins är en amerikansk skådespelare, komiker, författare, TV-värd och politisk satiriker. Hans satir är ett exempel på en diskurs som tar hänsyn till den performativa aspekten av sanning när han bemöter postfaktiska diskurser à la Donald Trump genom att använda humor som vapen i kampen för sanningen och för att ställa makthavare som Trump till svars för samhällets orättvisor. Den andre är Donald Trump själv. Enligt Thomassen finner Trump sanningen omedelbart, instinktivt och ovillkorligt. Den kräver inget sökande och inga svåra överväganden.    

Presidentkandidaten Trumps namn förekom flitigt under konferensen, inte minst bland amerikanska forskare. En av dem, professor Robert Manning, återknöt till Derridas verk L’aute cap, skriven under de avgörande åren kring Sovjetunionens kollaps. Derrida fokuserar där på versaliseringen av ordet idag. Den tiden var nämligen så fylld av såväl löften som faror att Derrida beslöt att skriva ordet med stora bokstäver: IDAG.

Manning menar att precis som den gången ropar även den här gången, den här dagen efter versaler och eftertanke, eftersom kandidat Trump mycket väl kan vinna presidentvalet och återvända till Vita huset. Denna reella möjlighet gör att även den här dagen, IDAG, är fylld av både möjlighet och hot. Båda dessa alternativ är kusligt verkliga IDAG. När Manning befinner sig i Europa brukar folk fråga honom: ”Vad är det som händer i Amerika? Hur kan folk rösta på Trump igen efter stormningen av Capitolium den 6 januari 2021? ” Han har svårt att förklara hur detta skulle kunna vara möjligt. I dag verkar det som om Trumps återkomst är fylld av vad Derrida efter den 11 september beskrev som ”framtidens traumatism”, ett trauma som många amerikaner enligt Manning tränger bort eller förnekar. Det är det trauma eller den mardröm som Derrida kallar den kvasi-suicidala karaktären hos autoimmuniteten, det vill säga tendensen att ta död på sina egna försvarssystem.

Autoimmunitet är ett begrepp som Derrida lånat från biovetenskapen och som där avser immunförsvarets skadliga angrepp av antikroppar på den egna organismen. Överhuvudtaget var Derrida starkt engagerad i frågor och problem inom denna vetenskap. Den var också väl representerad på konferensen med flera inlägg. Det kanske intressantaste kom från den italienske professorn i estetik Francesco Vitale och handlade om Derridas syn på metaforer inom biovetenskapen.    

Inom biovetenskapen finns det enligt Vitale en växande medvetenhet om den metaforiska innebörden i många av dess nyckelbegrepp och de problem som är förknippade med dem. Ett av dessa nyckelbegrepp är det genetiska ”programme”". Redan i De la grammatologie (1967) hade Derrida uppmärksammat att genetikerna började tala om ”program” som beteckning för strukturen hos den molekyl som styr den levande organismen i analogi med det program som styr den elektroniska datorn. Man menade att den levande cellen alltmer började likna en dator och datorn den levande cellen. Denna analogi, som Derrida bejakade, kom snart att ifrågasättas. I seminariet La vie la mort (1975–1976) tar Derrida upp problemet utifrån filosofen Georges Canguilhems svårighet att få till stånd en klar åtskillnad mellan metafor och begrepp när det gäller begreppet ”program”, och drar slutsatsen att denna svårighet, just för att den uppenbarligen inte kan övervinnas, ”kräver en omarbetning av denna uppdelning” mellan metafor och begrepp. Som Vitale visade hade Derrida redan tidigare dekonstruerat denna motsats och dess epistemologiska konsekvenser, nämligen i boken Marges – de la philosophie (1971) i vilken han behandlade frågan om metaforer i biovetenskaperna i kritisk konfrontation med bland andra Georges Canguilhem.

Men även om människan i vissa avseenden måste beskrivas i biologiska termer kan hon enligt Derrida inte reduceras till ren biologi. I ”Foi et savoir” (2000) kräver Derrida respekt och vördnad för livet, i synnerhet det mänskliga livet, något som manifesteras i budet ”Du skall icke döda”. Livet har enligt honom bara värde som absolut liv. Och livet kan bara uppnå sitt absoluta värde om det är ”värt mer än sig själv”. Han när drömmen om något bortom jordelivet som överskrider ändligheten, där det mänskliga livet bara kan helgas i den mån det är värt något mer än biologiskt liv.

Det som för Derrida är "värt mer än livet" är en säker tillgång till det heliga, till det absolut säkra och oskadda eller till det som i vår sekulariserade tid beskrivs som människans absolut okränkbara värdighet. Denna dröm är för Derrida absolut sann och obestridlig. Men vår uppfattning om den har devalverats så radikalt att vi idag bara ser den som en till intet förpliktigande filosofisk hypotes, och inte som absolut sanning. Derridas dröm har därmed förvandlats till en mardröm – IDAG.

Björn Sjöstrand är doktor i filosofi vid Uppsala universitet och Södertörns högskola samt civilingenjör vid Chalmers tekniska högskola. Han har under mer än två decennier innehaft ledande befattningar inom svensk kommunikations- och informationsindustri. Som filosof har han publicerat böcker och artiklar om tänkare som Emmanuel Levinas och Jacques Derrida, senast monografin Derrida and Technology: Life, Politics, and Religion (Springer, 2021).